28 juni 2014

Lite sommarprat

Efter en förmiddag med loppmarknad framför huset mittemot (där jag köpte en bok för 2 €, fyra tuschpennor för 1 € och ett suddgummi med hylsa att ha i handväskan för 50 cent) samt en café- och kaffestund med jordgubbstårta (som visade sig vara en av vispgrädde genomdränkt marängbotten) har jag härhemma efter lunchen och till diskmaskinens surr (som jag avskyr) med ytterligare en kopp kaffe suttit och lyssnat på ett par av veckans sommarpratare. Hittills tycker jag de varit hörvärda allihop. Det finns emellertid ett motto jag inte riktigt kan med och som jag tyckte återkom (möjligen med lite variationer) nämligen det där som annars också i tid och otid brukar citeras av alla möjliga det gått bra för: "Man kan vad man vill!" Som ung skulle jag kanske ha skrivit under det själv, men numera är min spontana reaktion när jag hör det alltid: Den människan vet inte vad verkliga hinder vill säga. Sträckan upp till marknivån från "underjorden" kan vara lika lång och minst lika fordrande som den från marknivån till "översta våningen på en skyskrapa" (en bild jag ska avstå från att hårdra). Hur långt man når beror på var man börjar. En med chaufför kommer fortare fram till sin drömort än den som ska gå samma väg med en fot i diket. Alla får inte lift.

Det finns också de vilkas liv börjar bra men som av vissa stötar från detsamma puttas ner i avgrunden - därifrån det gäller att helst ta sig upp igen. När jag kommit så långt i min reaktion måste jag på något sätt ändå ge de här man-kan-vad-man-vill-människorna rätt, för vilket skulle alternativet vara? Min pappa brukade berätta om en soldat som under kriget ständigt stönade: "Ei mene, ei mene". Och mycket riktigt: den soldaten stupade. Kanske var det inte på grund av bara otur. En sak är säker: Vill man inte är det sällan man kan. Om man frånser vissa situationer där det kan gälla att "hellre fly än illa fäkta" är det nog bättre att vilja och ärligt försöka än att låta bli! Ibland när jag själv letat efter ett motto har jag kommit på flera och vid närmare eftertanke insett att de motsäger varandra. Det bästa om motton jag snappade upp var sist och slutligen ett som gick ut på att livet är för stort för motton.

*

Egentligen skulle jag nu ha försett er med gamla klipp från En midsommarnattsdröm på Raseborg. Dessutom har jag fått boktips och andra tips om amalgam och sjukvård att ge vidare till andra. Men det är lördag och sommaren håller visst på att återvända. Diskmaskinen är klar, ute lockar sol och vind; just nu är det det som är viktigast av allt:-)



Foto: BM Storgårds

21 juni 2014

Glad Midsommar!





Mitt i natten, innan det förhoppningsvis inte blir mörkt, lägger jag in en sida med midsommarnattsbilder (i marginalen till höger) och önskar er alla en god fortsättning på sommaren. Det är inte första gången det är kallt om midsommaren och heller inte första gången det är kallt när Raseborgsspelen sätter upp Shakespeares En midsommarnattsdröm:


Det har också förut på Raseborg förekommit pjäser som visats flera än en gång - inte minst Kungen och Kristina, och nu har då turen kommit till den här. Inget ont i det, tvärtom - och det är 37 år sen sist! Det goda med gamla klassiker är att man fritt kan bearbeta och göra nya arrangemang av dem; de blir därför aldrig utslitna. Men ett konstigt sammanträffande är det, på något sätt i den magiska pjäsens anda, detta att vädret är ungefär lika kyligt nu som när den sattes upp år 1977.

Det skulle även finnas sparade tidningsklipp att visa, men inte i natt. Den närmaste tiden är det av större intresse vad tidningarna skriver om årets version. Den hade premiär igår - nej, i förrgår ... och jag hoppas de medverkande inte blev förkylda. Det var det några av oss som var då, för länge sen (fast det märktes bara när vi inte var på scenen).

Lycka till!

önskar

Titania
anno 1977

PS Ytterligare ett sammanträffande: Precis just nu spelas Mendelsohns musik till En midsommrnattsdröm för fullt i Yöklassinen. Och det har inte blivit mörkt:-)




01 juni 2014

Första sommardagen

Ja, nu är det sommar i vilket fall som helst:-)

Den här tog jag i förrgår som bild till en text, eller om det var tanken på en text som fick mig att ta bilden; det var hur som helst under kvällspromenaden i Karis:



Men texten är inte färdig fast jag skrivit ner den och filat lite på den, så den får bli till en annan gång och kanske till ett annat sammanhang än bloggens.


Smultron som växer vid vägkanten kan man inte äta men smultronblommor kan man ta bilder och få sommarkänslor av. Kultur är också hälsa, säger en del, och fotografering är en form av kultur - inte minst numera när det rentav ordnas utställningar av foton folk har tagit med sina mobiltelefoner (åtminstone i Skövde, har jag sett på Sveriges Radios sidor).                                               

 Idag är det söndag och jag har tillsammans med en yngre släkting besökt den stora, mångsidiga och otroligt imponerande utställningen av Tove Janssons konst på Ateneum i Helsingfors. Där skulle man kunna tillbringa dagar, åtminstone en heldag, så den ska jag gå på en gång till!

På vägen hem ägnade jag mig åt boken "Även en ihålig nöt vill bli knäckt". Den är skriven av högaktuella Barbro Lindgren och för vuxna läsare. Hennes böcker med korta prosatexter tröttnar jag heller inte på. Också goda böcker kan man ta da capo. Det här är en sån bok.


Nu tror ni väl att detta är paradisets port?


Kanske det, åtminstone sommarparadisets. Den finns i Karis mellan hängbron och Antkärrgården!

Bakom den kan det se ut så här:



 Glad sommar!


Foto: BM Storgårds