25 september 2014

Häromdagen läste jag ... III


Det blev inte av att läsa så mycket i somras som jag hade tänkt mig. Några böcker av Barbro Lindgren, för vuxna, såsom Vitkind, Rosa och Även en ihålig nöt vill bli knäckt. En ligger kvar på nattygsbordet, oläst – den måste nu tillbaka till biblioteket; jag får låna den i vinter på nytt. Ett nollsummespel heter den. Böcker av, om och för självständgt tänkande människor.

Några romaner läste jag också: Ulla-Lena Lundbergs Is (att det inte blivit av förrän nu är ofattbart!) och Carl-Axel Gyllenrams Libido (en klok och spännande roman vars slut ännu väntar på mig – varit på resa med boken och vet inte var jag lagt den), samt Hanne Ørstaviks Lika sant som jag är verklig (om en ung mänskas utveckling, som i mina ögon inte ledde någonvart). Också Vitkind är förresten en roman, suggestiv ur ett barns perspektiv om (oss) utsatta varelser – liksom flera av författarens övriga verk med naturen på Öland så gestaltad att man liksom är med där själv. Samma sak med Lundbergs Is – nu har också jag alltså varit på Kökar (fast ön inte heter så i boken).

En minibok, novell, från Novellix gav mig inget denna gång (lika bra jag inte nämner vems). Det är förstås olika från gång till gång – visst har jag också tidigare läst en av seriens noveller som slagit mig mitt i solarplexus.

Den senaste bok jag läst ut, förutom ett par diktsamlingar av Ulla Olin (henne återgår jag till då och då) är ett självbiografiskt verk av Birgitta Boucht: Förklädd och naken. En skickligt komponerad helhet jag med behållning tagit del av. Så olika mänskors liv kan bli; jag växte upp i samma stad som hon – och ändå en alldeles annan.

Och härifrån nu vidare ut i andra/s världar till den bok jag nu för andra gången läser, nämligen Bengt Berg: Värmland – Världen, tur & retur. Det är något visst med inte enbart hans poesi utan även hans prosa och fotografier: läsandet blir som att andas, frisk luft in genom huden; min egen inre rymd börjar utvidga sig, lite grann som jag tror att den yttre rymden gör. Omslaget är vackert (jag lyckas inte i höstmörkret i mina sista glödlampors sken ta ett foto som skulle ge det full rättvisa) och likaså texten på dess baksida: ”Att försöka vara en människa bland alla de andra människorna, de som man inte visste fanns förrän man stod öga mot öga med dem, med världen och sig själv!”




18 september 2014

En vanlig torsdag




Hösten går. Eller kommer. Inte förrän nu börjar det bli lite höstligt.
   Mejlboxen är tom fast jag väntar många svar. Men det är säkert jag själv som gått och sagt att jag inte hinner läsa, att jag läser annat - och skriver också annat än e-post och blogg.
   Gäster har jag i alla fall haft, i lördags. Det var väldigt trevligt - och de har hört av sig också efteråt.
Dessutom blev det av att städa förra veckan - bland annat gick jag (stående - inte sittande!) igenom fyra stora kassar med sparade tidskrifter. (Mitt i veckan mötte jag en bekant i butiken. Hon: "Jag städar alltid på torsdagar." Jag: "Jag städar bara när jag ska ha gäster." Ni skulle ha sett hennes ansiktsuttryck.)
   Radion (Yle 1) är på mest hela dagarna, och även om jag inte lyssnar aktivt snappar jag upp mera än jag innerst inne tål. Vad ska man göra? Och tänk, i denna oroande oroliga värld och tid, att det kan finnas också de i ens närhet som hänger upp sig på hur man tolkar en bild! Nej, det ska jag i min tur inte hänga läpp för.
   Men ett foto på mig ska ni få se, även om jag inte känner igen mig. Det gör nog ingen som är över 60 - känner igen sig själv på bild. Bäst man går och strosar på gatan, på Stockmann, ute på stan, kommer det en gammal käring gåendes emot en. Precis när man ska väja inser man att hon är man själv!
   I bakgrunden Pekka M. Hiltunen: "Pääasia" (1980). Den ser ut som förut, trots att den också lever.


 

 

09 september 2014

Vid Musikväktarna

Sitter vid Musikväktarna (numera Musikväktar-en?), ett av de program jag lyssnar på i Radio Vega, och konstaterar efter en regning dag: "Det är vackrast när det skymmer".
    Tidigare på kvällen höll Wivan Nygård-Fagerudd dessutom ett jättefint program om den musik som i tiden påverkat Sibelius! Efter det råkade jag titta ut:











Foto: BM Storgårds

05 september 2014

Debatten om våra radioprogram

Allt medan jag sitter och mornar mig med att höra på Yle 1 surfar jag på Surfnet och kommer in på det här:

http://hbl.fi/video/2014-09-03/651241/flodesradio-pest-eller-mojlighet

Lyssna, gott folk!

Tyvärr har jag inte längre Hbl men brukar bläddra igenom den där den är tillgänglig och hade också jag med tillfredsställelse lagt märke till att Tua Ranninen häromdagen med "ord och inga visor" tagit upp det här med flödet i Radio Vega, som inte tycks ha minskat fastän vi är många som påtalat det under flera år.

Själv har jag här i bloggen haft inlägg om detta åtminstone den 9.1.2012 (då jag också delvis relaterar till något just Tua Ranninen sagt) och den 12.1.2011.

Diskussionen under länken här ovan var såtillvida typisk för det finlandssvenska sättet att fort ljuta olja på elden, kompromissa och sopa problemen under mattan att åtminstone jag fick intrycket att bägge parterna satt och var artiga. Representanten för flödesradion, Eva Frantz, hade dock ett överlägset starkare flöde i sina svar än den mera eftertänksamma TR.

Vad som slår en är att detta med bildning och nivå görs till en generationsfråga. Det kanske det delvis är, men beror det på att de senaste generationerna unga vuxna har fostrats på anstalt (upptäckt världen i flock och i praktiken fostrat varandra med de vuxna som något slags "kontrast" i stället för naturligt över generatonsgränserna - en fråga för sig att ta upp någon gång)? Å andra sidan måste det väl finnas unga vuxna bland redaktörerna också i Yle 1 (liksom bland lyssnarna), och ändå är sakligheten och bildningsnivån någonting helt annat där än i Radio Vega.

Om vi nu har en enda kanal för fullvuxna människor på svenska, varför ska vi "hassa bort" den på en massa pladder i stället för att vika den för program på den nivå som till exempel Horisontti, Viikon kirja, Tiedeykkönen, Aristoteleen kantapää, Roman Schatzin Mamme kirja, samt programmen med t.ex. Sari Helin eller Kalle Haatanen - för att nu nämna några av dem jag numera har som mitt alltmera finska sällskap. Inte ens den finlandssvenska lokalradion står jag längre ut med; den är så full med skvalmusik att man får stänga av var gång de medverkande slutar prata, och sedan vet man inte när man borde knäppa på igen.

Jag kan hålla med "kompromissandet" (se ovan) så pass att också jag naturligtvis ibland har tyckt mig finna någonting intressant också i det finlandssvenska flödet, men då det mesta låter som bara tomma tummor som skramlar mot varandra på ett flak blir det ändå så att jag byter kanal. Och vad som anses roligt tycks då verkligen vara något som beror på vilken referensgrupp man tillhör och var eller när man vuxit upp. Borde Radiohuset eller Lördax få mig att skratta? Det har jag inte ens tänkt på.

Och apropå radions sommarprat, som också nämndes i diskussionen - nog är det väl ändå en minoritet av dem som ger lyssnarna särskilt mycket? Man får visserligen utgå från sig själv när man håller dem, men få lyckas göra det på ett sätt som blir "allmängiltigt" - som väcker genklang hos många lyssnare och får dem att associera till också sina egna och sina medmänniskors liv och erfarenhter. "De bara skryter" sade en av mina bekanta. Ibland är de som om någon rabblade upp sin cv innantill.

En av Eva Frantz kommentarer i diskussionen, som för övrigt leds av Andrea Svanbäck, förvånade mig verkligen. Menade hon verkligen att om inte flödesradion får hålla på och redaktörerna fortsätta importeras från Radio Extrem och mestadels rikta sig till unga lyssnare (som tillsammans sitter och upptäcker världen, såsom vi förut gjorde vid ölborden på studentkåren, min anm.), utan i stället börjar fokusera på äldre lyssnare, så har Radio Vega snart inga lyssnare alls? Tror ni unga vuxna och yngre medelålders faktiskt att ni aldrig blir äldre och klokare själva?!