05 september 2014

Debatten om våra radioprogram

Allt medan jag sitter och mornar mig med att höra på Yle 1 surfar jag på Surfnet och kommer in på det här:

http://hbl.fi/video/2014-09-03/651241/flodesradio-pest-eller-mojlighet

Lyssna, gott folk!

Tyvärr har jag inte längre Hbl men brukar bläddra igenom den där den är tillgänglig och hade också jag med tillfredsställelse lagt märke till att Tua Ranninen häromdagen med "ord och inga visor" tagit upp det här med flödet i Radio Vega, som inte tycks ha minskat fastän vi är många som påtalat det under flera år.

Själv har jag här i bloggen haft inlägg om detta åtminstone den 9.1.2012 (då jag också delvis relaterar till något just Tua Ranninen sagt) och den 12.1.2011.

Diskussionen under länken här ovan var såtillvida typisk för det finlandssvenska sättet att fort ljuta olja på elden, kompromissa och sopa problemen under mattan att åtminstone jag fick intrycket att bägge parterna satt och var artiga. Representanten för flödesradion, Eva Frantz, hade dock ett överlägset starkare flöde i sina svar än den mera eftertänksamma TR.

Vad som slår en är att detta med bildning och nivå görs till en generationsfråga. Det kanske det delvis är, men beror det på att de senaste generationerna unga vuxna har fostrats på anstalt (upptäckt världen i flock och i praktiken fostrat varandra med de vuxna som något slags "kontrast" i stället för naturligt över generatonsgränserna - en fråga för sig att ta upp någon gång)? Å andra sidan måste det väl finnas unga vuxna bland redaktörerna också i Yle 1 (liksom bland lyssnarna), och ändå är sakligheten och bildningsnivån någonting helt annat där än i Radio Vega.

Om vi nu har en enda kanal för fullvuxna människor på svenska, varför ska vi "hassa bort" den på en massa pladder i stället för att vika den för program på den nivå som till exempel Horisontti, Viikon kirja, Tiedeykkönen, Aristoteleen kantapää, Roman Schatzin Mamme kirja, samt programmen med t.ex. Sari Helin eller Kalle Haatanen - för att nu nämna några av dem jag numera har som mitt alltmera finska sällskap. Inte ens den finlandssvenska lokalradion står jag längre ut med; den är så full med skvalmusik att man får stänga av var gång de medverkande slutar prata, och sedan vet man inte när man borde knäppa på igen.

Jag kan hålla med "kompromissandet" (se ovan) så pass att också jag naturligtvis ibland har tyckt mig finna någonting intressant också i det finlandssvenska flödet, men då det mesta låter som bara tomma tummor som skramlar mot varandra på ett flak blir det ändå så att jag byter kanal. Och vad som anses roligt tycks då verkligen vara något som beror på vilken referensgrupp man tillhör och var eller när man vuxit upp. Borde Radiohuset eller Lördax få mig att skratta? Det har jag inte ens tänkt på.

Och apropå radions sommarprat, som också nämndes i diskussionen - nog är det väl ändå en minoritet av dem som ger lyssnarna särskilt mycket? Man får visserligen utgå från sig själv när man håller dem, men få lyckas göra det på ett sätt som blir "allmängiltigt" - som väcker genklang hos många lyssnare och får dem att associera till också sina egna och sina medmänniskors liv och erfarenhter. "De bara skryter" sade en av mina bekanta. Ibland är de som om någon rabblade upp sin cv innantill.

En av Eva Frantz kommentarer i diskussionen, som för övrigt leds av Andrea Svanbäck, förvånade mig verkligen. Menade hon verkligen att om inte flödesradion får hålla på och redaktörerna fortsätta importeras från Radio Extrem och mestadels rikta sig till unga lyssnare (som tillsammans sitter och upptäcker världen, såsom vi förut gjorde vid ölborden på studentkåren, min anm.), utan i stället börjar fokusera på äldre lyssnare, så har Radio Vega snart inga lyssnare alls? Tror ni unga vuxna och yngre medelålders faktiskt att ni aldrig blir äldre och klokare själva?!









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar