31 december 2014

Året som gick


Inspirerad av andras bloggar och översikter tänker också jag i år försöka besvara en del frågor jag glatt och fritt har stulit från olika håll (de är så pass allmänt hållna) och i någon mån formulerat om. Svaren är mina egna!

Gjorde du något år 2014 som du aldrig gjort förut?
Nej, knappast ”i den här åldern längre” – höll jag på att säga, men sanningen är: Jo, höll kalas i dagarna tre när jag fyllde 65 och äntligen skulle ”bli fri”. (Minns ännu den grymma vision som kom för mig när jag var 7: ”nu börjar skolan och sen är jag fast ända tills jag är gammal”.) I år fick jag bli min egen arbetsgivare – eller välja att inte arbeta alls.

Är det någonting du saknat år 2014 som du vill ha år 2015?
Tja, det är väl bara bra om inte alla år ser likadana ut. Lite mer pension och mindre skatt, mera rörlighet. Kanske lite mera extraknäck (fast då är man fast igen). Det finns några människor jag inte i år fått träffa och som jag gärna träffar nästa år i stället. Nu under julen saknar jag fortfarande en ljussläckare; en sån har jag önskat mig i många år. Jag får ofta ljus men ogillar oset när de ska blåsas ut. En så enkel sak. Men rikedom består av förnöjsamhet.
Något jag haft i år men kommer att sakna nästa år är de ”kultursedlar” man kan få som anställd. Just för pensionärer vore väl sådana gefundenes Fressen! Alla de jag ännu hade kvar gick åt i år. Nå, teater, musik och konst försöker jag ta del av i vilket fall som helst. Sådant ska upplevas live, så länge man själv är live.

Vilka länder besökte du under året?
Sverige och Finland (där jag bor men där finns platser jag sällan eller aldrig har sett). Sigtuna och Stockholm, Hangö och Helsingfors. Jag reste faktiskt mera och längre året innan. Får ta och göra upp en resplan.

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
Knappast bara ett utan flera. Min födelsedag, och dagen då jag ”blev pensionär” (nej, det blev jag inte; har aldrig identifierat mig med utifrån givna beteckningar), alltså avgick med pension från det yrke jag i 30-årsåldern skaffat mig som reserv … (Jag var då kandidat i sociologi). Så har det funnits sorgliga dagar, såsom en släktings begravning i april, och glada dagar, såsom årets Valborgsmässoafton: då åkte jag ensam till Helsingfors – enkom för att hämta min kamera (kärkommen julklapp 2009) från hittegodsbyrån! (Sen bara drack jag ett glas vin, vandrade längs Espen och fotade ballonghav, åkte hem.) Sköna sommardagar stannar säkert också i minnet, med släktingar – särskilt de minsta – och vänner. Kulturarbetarveckan på Sigtunastiftelsen. Dagar då det kommit extra värmande mejl, dagar som ploppar fram ur minnet då och då … – Aj, datum? Exakt? Nej, men är det nu så viktigt med siffror?

Vilket är det största misstag du gjort under 2014?
Kanske för tidigt att säga, sådant kan visa sig långt efteråt … I skrivande stund minns jag två, kanske dock inte så stora: Jag satt vid gången i en blå buss med väskan i famnen och reste mig hastigt när den som hade platsen bredvid mig steg upp och klev av. Väskan flög i golvet och en del av innehållet spred sig däromkring. Allt jag fick syn på plockade jag upp. Först på tåget på kvällen märkte jag att kameran var borta. Känslan av fasa: var jag haft den senast, att jag aldrig mer skulle se den, att mannen på bussen nog varit en tjuv … Hemma satt jag och googlade; det fanns en hittegodsbyrå för bl.a. stadens bussar. ”Voi kulkaaa …”, sa man där nästa morgon, ”ni ringer för tidigt”! Fyra dagar senare var kameran där. (Se svaret ovan.) Däremot tycks långtifrån alla känna till de klara bestämmelser som finns, om vad man ska göra som upphittare. Den som mist något ska inte behöva ringa runt till en massa olika ställen och allra minst leta efter tidningsannonser!
Det andra lilla misstaget, då? I december klev jag rakt i en marschall.
Ditt bästa köp under året?
Ingredienserna till mina födelsedags- och pensionsbjudningar som ägde rum i dagarna tre.

Vad spenderade du mest pengar på?
Mat och vatten (snart kan jag lika väl börja tvätta mig i whisky), boende, räntor … – Aj, får man inte tala om pengar? Nej, inte i Svenskfinland, det är inte fint sätt – fast kanske är det därför som så många verkar ha det för jävligt (inte jag, tack, jag klarar mig) och som en del vill återinföra klasstänkandet …? Vi borde kanske tala mera öppet om ekonomi, om vad som händer individer när ”samhället omstruktureras” och människor behandlas som grisar. (Grymt om julen.)
Men alltså, vad mer gick det mest pengar till år 2014? Det årliga gynekologbesök som kvinnor brukar ordineras och borde få dra av i beskattningen. (Aj, var det här också tabu? Varför? Kvinnor har ofta låg lön och stora utgifter …?) Och så datorkostnader, datorkostnader och datorkostnader (direkta, indirekta; tillbehör, service.)
Ändå har jag unnat mig choklad, och vin. Samt böcker. Alltför många böcker, även om det mest var på loppis. Nästa år ska helt bli fritt från bokköp!

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare. Även om jag inte var särskilt ledsen innan.
Den senaste veckan har jag ändå varit sorgsen, på grund av en människas död. En av dem som jag har att tacka för mitt liv: ”Varje stund är det / någon som lider och dör. / Varför klarade jag mig?” (Ur: Skörda höstlöv. Dikter i haikuns och tankans form.)

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja, mycket. En del har redan framgått av andra svar. Jag har med åren blivit bättre på att ta emot feedback, leenden, vänlighet, värmande ord. Instucket i en bok fann jag nyss ett citat av Erik Hermelin: ”Den tydning är den rätta som gör dig varm om hjärtat.”
I somras gladde mig, en psykoterapeut jag råkade träffa i Sverige och som smällde min bok Natten skingras, dagen gryr. Kapitel ur ett liv med amalgam och diagnoser i bordet och sa: ”Den här vill jag köpa! Den är välskriven. Och den är viktig.” Ändå hade jag nagelfarit också hennes bransch. Vad viktigt det är att vi hör på varandra, också när vi närmar oss en sak från olika håll!
Försiktigt nämnde hon att hon också skrattat, inte minst åt mitt ordval ibland: ”Visst var det meningen, visst fanns det humor där?” Ja, det fanns det; utan humor blir det inget allvar av.
Men jag borde ha frågat vilka hon avsåg, för jag redan förut tyckt mig märka att rikssvenskar gillat en del för mig helt bekanta uttryck och trott att jag hittat på dem. Minns inte nu om de varit finlandismer. Visserligen ”sportar” jag inte med med sådana, men jag väljer heller inte bort dem om de passar bra i sammanhanget och går att förstå (eller att slå upp i SAOL).
Ja, visst blev jag glad. Med eller utan humor.


Vad önskar du att du gjort mer?
Även om jag skrivit, läst, och jobbat på att bringa ordning bland dagböcker, papper, lappar och filer som samlats under de år då tvåskiftsarbetet slukat det mesta av min tid och energi (ja, det ligger ofta sanning också i ”gamla fraser”) tycker jag det inte gått undan tillräckligt fort. Jag hade velat hålla i tiden (också en vanlig fras bland äldre) och borde ha vågat kasta mer i papperskorgen. När det gäller ord tycks jag vara lik förriga gubben som sparade på allt från trådstumpar till gamla pinnar, ifall de skulle komma att behövas någon gång … Under året tror jag ändå att mitt omdöme har förbättras, vad egna texter beträffar. Det har inte varit enbart av ondo att ha haft dem liggande en tid. Paradoxalt nog skulle jag i alla avseenden ha vunnit på att röra mig mera utomhus och sitta mindre inne vid datorn. För lat kropp får huvudet lida. Tur att ett nytt år börjar. Dessutom har jag nu en ganska tydlig plan att följa.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Inte så mycket, trots allt:-)

Vilken musik kommer alltid att påminna dig om 2014?
Jag har hört så mycket musik detta år, delvis live, i Musikhuset – men framför allt i radion, som dagarna i ända står på. Att Lapplands kammarorkester som den första finländska kammarorkestern någonsin gett en egen konsert under Proms i London, och att jag kunnat lyssna till den i direktsändning hemma vid min laptop … Nog kommer musiken från denna konsert att för alltid få mig att minnas värmeböljan 2014. Men det finns mycket annat också. Kanske var det 2014 jag verkligen insåg hur enormt mycket musik betyder för också just mig.

Vilken teater kommer alltid att påminna dig om 2014?
Det var en pjäs jag såg på Svenska Teatern, väntas nu vad hette den, om att bli gammal …? Jo! (Fast nu blev jag tvungen att googla.) I sista minuten. Och så var det årets Raseborgsspel, men dem har jag redan bloggat om.
Och oj, nu jag på att glömma två verkligt fina föreställningar: Teater LabArt med Astu sinä virtaani (baserad på Eeva Kilpis bok Kuolinsiivous) och Birgitta Ulfsson med Tove Jansson – Den avslöjande tröstaren. (Fast hon sa hela två gånger att bibliotekarier är hemuler. Första gången skrattade jag, men andra gången svalde jag. För hur många av oss som jobbat/jobbar på bibliotek är inte i själva verket infångade snusmumrikar! Som trodde böcker var livet men hastigt och lustigt fann oss knåpande med ... – nej det här får faktiskt bli till nästa år. Om det sen mera är värt det.)

Favoritprogram på TV?
Skavlan – det enda program jag ser regelbundet på. Tittar sporadisk, har bara datorn som tv. Inga serier och sådant. Någon gång en film, mest på dvd. Har aldrig riktigt varit någon tv-tittare, utom de två år när jag verkligen var sjuk; då var tv:n en viktig kontakt med yttervärlden. Numera gillar jag radion bäst. Man blir lätt mera allmänbildad hemma än när man är på jobb … ”Hur kan du skriva med radion på?” frågade en vän. Ja, hur kunde jag hela min skoltid läsa läxor med en livlig familj omkring mig? Mest hör jag på huvudkanalen, Yle 1: Ykkösaamu till morgonkaffet, därefter Muistojen bulevardi, till vilken det går bra att skriva; lyssnandet då är passivt men påverkar känsla och rytm. Den finlandssvenska lokalradion missar jag. Det är synd. Men jag står inte ut med skvalmusiken mellan programinslagen. En gång för alla. Inte.

Vilka böcker kommer alltid att påminna dig om 2014?
Jag kanske inte läste så mycket i år, i varje fall inte romaner, men ändå bl.a.:
Inunder (Ann-Marie Tung-Hermelin, 2012), Minkriket (Karin Erlandsson)två debutromaner, sinsemellan ojämförbara men båda på sitt sätt läsvärda (förstnämnda långsamt, sistnämnda snabbt), Libido (Carl-Axel Gyllenram, 2013) enligt undertiteln ett kärleksdrama men i praktiken en tankeväckande tids- och samhällsskildring, Även en ihålig nöt vill bli knäckt (Barbro Lindgren, vars vuxenböcker jag mycket gärna läser), Aldrig sig lik (Torsten Bergmans dikter kring begreppet hembygd), och sist men inte minst Dikter genom 40 år (Bengt Berg; den bok jag skulle välja om jag bara fick ta en, till vilken öde ö som helst).

Vilket är ditt bästa bokminne?
Ur barndomen: sitta på karmen till läderstolen (under vars sits det ibland kunde ligga en lakrits eller en 5-marksslant att hitta), till hälften i pappas famn, lyssna och följa med när han med sin oefterhärmliga, entonigt musikaliska ton – endast vid högläsning och lite liknande gregoriansk musik – läser för mig Tove Janssons Hur gick det sen?
Jag har inte som äldre hört till dem som totalt tycks kunna absorberas av en bok – eller egentligen av just någonting. Ibland när jag skriver glömmer jag ändå bort tiden, då bildar radioljuden bara ett slags ljudmoln i bakgrunden. Annars är jag för det mesta uppmärksam på flera saker på en gång, lite som en mamma som nog vet vad barnet gör, trots att hon står med näsan i kokboken.

Vad betyder skrivande för dig?
Det är en naturlig del av mig. Jag har alltid ”tänkt med penna i hand”.

Planerar du när och vad du ska skriva, eller skriver du på känsla? 
Det är hela tiden både ock. Fortlöpande, organiskt. Skriva för mig själv, skriva med tanke på andra. Känna och uttrycka mig, ruva på och idissla tankar och texter, finslipa eller kasta bort. Innan jag skickar in ett manuskript till ett förlag ska det kännas färdigbearbetat och ha gjorts till en helhet. Helst ska jag redan då ha visat det för ett par lektörer, och dem vill jag helst välja själv. Det där är lite olika från gång till gång. I något skede har en aktiv planering kommit med som en viktig del av det jobb som pågår, även om det ursprungligen kan ha börjat spontant.

Bästa stället att skriva på?
En av mina bästa dikter kom till på en papperslapp mitt på gatan. Jag måste slutligen luta den mot ett fönsterbräde i bottenvåningen till ett grannhus, för att inte glömma den innan jag nått ända hem. Men detta var så klart ett undantag. Mest skriver jag hemma vid matbordet. Flera utkast har kommit till under långa tågresor. Skulle gärna vistas någonstans där jag inte hade annat att göra än att skriva. Det får jag förresten göra nu snart, under en vecka på Lärkkulla. Jag har också tänkt börja sitta på olika bibliotek, om de har kvar några lugna läsesalar. Hemma finns det för mycket ”måsten” av praktisk natur.

Förresten, när började du skriva?
Jag har alltid reflekterat, memorerat, ritat och berättat. När jag var nyss fyllda 3 och hade kommit hem från barnhotellet(!), där jag varit medan lillebror föddes (och tills farmor hunnit komma hem till oss; mammor var på den tiden länge på BB), tycks jag ha varit riktigt i farten. Hela livet har jag kommit ihåg fragment ur denna traumatiska upplevelse (1952), och döm om min förvåning när jag vid fyllda 50 plötsligt fann mitt egenhändigt gjorda dokument, av streckgubbar med prydligt nedskrivna förklaringar jag tydligen dikterat för min far. (Jag hade tydligen också bett honom sy en tråd i den viktigaste av ”tavlorna” och blivit rysligt besviken då han inte kunnat fästa tråden vid kanten såsom jag avsett. Gissar att jag velat ha den upphängd – men inte känt till ordet 'ögla'.)
Den existentiella upplevelse man som litet barn kan ha haft (t.ex. i en totalt obegriplig situation, lämnad mol allena bland människor som talar ett främmande språk), kan ha varit så genomgripande, stum och privat att ingen vuxen ens kan ha föreställt sig den, än mindre berättat den för en. Den är ens eget minne. Ingen hade heller någonsin visat mig de här bilderna (eller andra sparade bilder). Ändå stämde de exakt med de minnen alltid haft.
Hur många föräldrar skulle spara ett sådant här dokument idag?! Hur många skulle i lugn och ro höra på när barnet berättar och skriva upp alltihop? Eller utan att avbryta låta barnet leka sig igenom en upplevelse. Hur många skulle bara likgiltigt säga ”jaja ...” och glömma bort det, strunta i barnets budskap? Kanske inte alla i alla fall!
Men när jag började skriva? Det berättar jag inte! (Jag har gjort det en gång, på en skrivarkurs – och inte blivit trodd.)

Finns det någonting som skulle ha gjort ditt år ännu bättre?
Bättre eller sämre. Sådant finns det alltid. Jag hade redan ett utförligt svar på den här frågan men strök det. Rätt svar blev ändå, sammanfattningsvis: Nej, det finns eller fanns ingenting, året var utmärkt bra som det var. Allting har sin tid. Det här året var så här.
Ingen vet vilket som är ens sista år, bara att tacksamt ta emot varje dag, varje stund. Och jag skäms inte alls för att jag har en ”långsam” rytm. Var och en har sin, tror jag, och mår bäst när den inre rytmen stämmer med den yttre. Ingen kräver längre något meningslöst av mig, åtminstone inte för ofta.

Var det något du önskade dig och fick?
Massor. När jag gick i pension gav mig mina kolleger en PRINTER! Annat jag fått under 2014, antingen jag önskat mig det eller inte: elvisp, kaffekokare (pengar till, fast den är inte köpt riktigt än) en Husisprenumeration för halva året, fotvård, fyra par yllesockor (varav tre handstickade av respektive givare!), biljetter för två till en rymdshow med Sarah Brightman på Hartwall Arena – vilken unik och annorlunda upplevelse, någonting jag aldrig hade kommit på att söka mig till men verkligen njöt av! I julklapp i år en seminarieavgift, ett par broddar med posten (allt detta redan före julaftonen), och – nej, nu får det vara nog av uppräknande. (Som när jag gick i skola: ”Nu ska ni teckna en bild av alla era julklappar.” Skrap, skrap mot pappret. ”Vilka julklappar du har fått! Se vad hon har fått i julklapp. Hahahaa!”) Fast jo: Också ett par böcker fick jag nu i julas; de ser intressanta ut och passar säkert mig – såsom det ofta blir när folk själva gissar vad en annan kunde tänkas vilja läsa … I år tänker jag inte köpa mig själv en enda bok! (Vilket jag visst redan nämnde. Tror ni det lyckas?)

Något du önskade dig och inte fick?
Jo, nå ... Någonting, nog. Men det var inte så viktigt. (Den där ljussläckaren.) Eller också var det så viktigt att det var orealistiskt. Glöm det!

Vad fick dig att må bra?
C-vitamin. Promenader (särskilt under dagar med hög, klar luft). Resten har redan framgått.

Vem saknade du?
Svår fråga. Klart jag saknar någon, några, många till och med. Dem som inte längre finns, dem jag inte på länge kunnat träffa, dem som hela tiden har så bråttom att det kan finnas ögonblick då jag inbillar mig att de hinner med precis allt och alla utom just … – nej! Det där tror jag ändå inte på riktigt, och som sagt: ögonblick är de bara.
Känslor av verklig saknad går ofta hastigt över, eller nej – de finns kanske kvar hela tiden; man införlivar saknaden med sig på något sätt, som gör att den går att leva med. Människor kan så att säga leva kvar inom en, trots vida avstånd i rum och tid. Att känna närvaron av dem man saknar … (Hoppas jag inte gör mig skyldig till plagiat.) Människor som verkligen betytt något för en, för mig (ska jag väl säga – för alla är vi olika), slutar aldrig finnas i tankarna, känslorna, som ett slags inre lyssnare. Mest på gott men ibland också på ont.

Högsta önskan just nu?
Vad jag önskar mig mest är att få hållas någorlunda frisk, såsom jag faktiskt fått göra ganska länge nu. Det var så mycket viktigt som blev ogjort under de år jag var sjuk, och luckorna kan inte fyllas – eller jo: vissa lärdomar man får och erfarenheter man gör i nuet kan man faktiskt uppleva som att ”ta igen förlorade år”. Allting måste man verkligen inte ”kunna retroaktivt” – det kan gott räcka med att senare ta del av det ”färdigt uppdaterat”. Alla har ”om” i sina liv. En önskan just nu är att jag ska lyckas med det jag gått in för att göra. Det innebär att jag antagligen kommer att blogga mindre nästa år än i år. Bloggande tar tid. Men lite roligt är det.
Och det där med hälsan är naturligtvis något jag önskar också alla andra!

Några kortisar till sist:

Årets bästa?
En del privata upplevelser.

Årets sämsta?
Mycket av det som sker i världen.

Årets skräck?
Vägrar jag befästa genom att nämna. (Världen.)
En sekund med foten i marschallen. (Privat.)

Årets person?
Flera. Ett par jag känner men inte här vill namnge.

Årets hjältar?
Alla små (barn och vuxna) som modigt strävar vidare, ständigt, reser sig på nytt och på nytt …

Årets finaste sommardag?
Ja, en sån har det funnits också i år.

Årets mest hörda låt?
Adams julsång med Jussi Björling – ofrivilligt, för den har slitits ut och av medierna gjorts till en
slagdänga.

Årets missade konsert?
Jag har inte en enda gång i år besökt Korundi.

Årets mysterium?
Min personliga vattenförbrukning (enligt mätaren; själv tycker jag att jag har snålat).

Årets kost?
Det finns ingen som passar alla lika bra. Vi är olika redan från födseln. Våra magar lika individuella som våra fingeravtryck. (Har jag snappat upp från ett vetenskapsprogram.)

Årets sista gången någonsin?
Vet inte. Röka slutade jag 1978. (Det var inte alls svårt. Jag blev blå om fingrarna och började må dåligt. En läkare sa: Inte en enda cigarrett!) I drömmen kan jag njuta av en tobak, ungefär vart tionde år.

Vilken var din största framgång 2014?
Den håller jag för mig själv.

Höll du några av dina nyårslöften inför 2014?
Dem har jag glömt

Årets nyårslöften?
Bättra mig på alla punkter jag kan.
Aj, ja! Jag sa det redan: inte köpa mig en enda bok. Igår kom jag ihåg några till – kanske minns jag dem också i natt? Som att vara vänlig, fast jag säger 'nej' (hur gör man – folk tolkar ju det ändå som de vill), som att sitta mindre vid datorn, gå mera ut, kolla e-posten högst tre gånger om dagen …
Nej, nu måste jag till butiken! Och jag ska aldrig mera skriva en så här lång bloggtext.


Gott Nytt År!

 







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar