31 december 2015

Plock bland årets böcker (Häromdagen läste jag ... V)

Sitter vid morgonkaffet med radion påslagen. När ettans uppslitande nyheter slutat och i stället minnenas boulevard svept in mig i trygghetens toner sticker jag handen i tidningskorgen och får bland allt som blivit oläst men ändå inte kastats tag i artikeln Om det fula, av Elisabeth Rynell.
Jag har inte plats för gamla nummer av Provins, som jag får hem i min egenskap av medlem i Norrlitt/FC Norr, men den här texten tycks vara utriven för att bli läst. Den blir läst. Jag har inte längre någon aning om musiken, den bara tycks ge mig läsro. Texten är det som drar: ”att fulheten är sorgen över att inte äga en form, att vara bortlämpad i formlösheten, att stå utanför det levande med nyckeln till existensen avbruten i låset.”

Det här är en essä jag berörs av, en jag ville dela med och prata om med andra. Men tiden och musiken tar slut, nyheterna kastar ut mig i dagens smatter. Till min glädje ser jag ändå att texten, den jag nyss läste, ingår i en bok som heter Skrivandets sinne, en samling essäer som väl ändå ska finnas på också ett finlandssvenskt bibliotek. Jag slår upp den. Jodå, den finns, jag får läsa den nästa år. Och det slår mig att det här är nyårsaftonens morgon, att det på något sätt är fult att bara sitta här och fundera, att jag ska resa mig och göra något gott av den här dagen.

När städade jag sist? Det är en vecka sen julaftonen. Då kommer jag att tänka på bloggen, och på att jag ifjol gjort en krönika där, efter mönster från andra som bloggar. Någon sån tänker jag inte göra i år. Det känns inte som något särskilt intressant, inte ens för mig själv. Däremot tänker jag räkna upp några böcker, av de dryga hundra som jag under året har läst.

Det har funnits år, ja – decennier, då jag skrev upp namnet på varenda bok jag lyckats ta mig igenom, bara därför att jag undrade varför själva detta att läsa med åren hade kommit att bli svårt; varenda titel, omkring en per månad, rymdes på den tiden i min almanacka. Att jag hade nåt slags sjukdom kanske jag förstod, jag åt ju piller som karameller, minst 10-20 per dag – men var det den eller var det biverkningar, som förvandlade bokstäver till bara ”myror på marsch”, såsom i en barnbok av Ole Lund Kirkegaard?

Jag kunde läsa en liten stump i taget, sen kom hjärnan av sig, och jag fick börja om. Det är länge sen, och hur jag botades har jag berättat om i en bok – vilket jag därför nu inte gör här. I alla fall är jag numera pensionär, har under två år haft både tid och huvud att läsa, och har till min egen förvåning också läst över hundra böcker per år. Äter inga piller, utom vitaminer, och har hunnit skriva också själv – vad det har lett till får vi se nästa år. Men som sagt: Av de böcker jag har slukat år 2015, tänker jag nu tipsa er andra om en del. Jag har på nytt börja skriva upp titlar, inte för att deras fåtal bekymrar mig utan för att deras stora antal gör dem lätta att glömma.

*

Senare. När jag i morse på måfå plockade ut namn på böcker ur mitt häfte, visade sig de som jag hade lust att nämna utgöra hela 2/3 av alla dem jag läst, så nu har jag hållit både lunch- butiks- middags- och städpaus och gör ett nytt försök, medan det redan börjat smälla därute. På samma gång grupperar jag dem, men på mitt eget vis. Om biblioteken höll sig med hyllor för genreöverskridande litteratur skulle flertalet böcker hamna där. I viss mån är det klart att man måste se till genrer och klasser, men såhär på nyårsaftonen tänker jag inte vara bibliotekarie och än mindre leka litteraturvetare – bägge två skulle gärna få ägna sig mera åt böckers egenvärde som ”individer” än åt att stämpla och kategorisera dem. Men till saken – här kommer listan på böcker och tips:

1. Svenskspråkig prosa (skönlitteratur, biografier, berättelser, betraktelser, fackprosa)

Andersson, Lena: Utan personligt ansvar, 2014
Fristående fortsättning på Egenmäktigt förfarande, 2013. Min läsning var lite som att gå längs en strand. Kusten lång, mycket sand, då och då en sten eller snäcka, som man plockar upp och tittar närmare på. Till sist har man kommit fram till parkeringen. Språk och stil är det inget fel på, men vem av personerna är mest är utan ansvar? I mina ögon är det den otrogne mannens hustru! Men säger jag varför finns det risk att jag berövar någon den läsupplevelse boken de facto är.

Antti, Gerda: Bara lite roligt …, 1995
Välskriven, spännande, med väldigt mycket tänkvärt. Fann den på Karis Antikvariat.

Axelsson, Majgull: Den jag aldrig var, 2005
Likaså en spännande och tänkvärd bok, men snårigare och svårare att ta till sig än Gerda Anttis, här ovan. Läste den för att jag på Bokmässan i Göteborg år 2005 hade hört en så intressant diskussion mellan Majgull Axelsson och Kerstin Ekman. Liksom så många andra böcker hade den fått vänta. Jodå – kommer säkert att läsa Aprilhäxan också. Det goda med böcker är att de sällan behöver läsas just när de utkommit.

Brunk Holmqvist, Karin: Surt sa räven om rabarberna, 2012, samt
Kranvridarna, 2014
Karin Brunk Holmqvist böcker fungerar på mig ungefär som musikprogrammet jag nämnde i morse (Muistojen bulevarde, som på svenska betyder Minnenas boulevard). Visserligen rör sig författaren i nutid, men oftast är det äldre personer hon beskriver, och på ett så levande sätt, med mycket av värme, humor och hopp. Sånt behövs. Personerna är såna att man önskar man var granne med dem. Fast ingen annan av böckerna är i mitt tycke riktigt så finurlig som den jag läste först: Sirila gentlemän sökes, 2008.

Boucht, Birgitta: Tårar, kärlek, efterrätter, 2014
LL-bok (LL = Lättläst), en genre Birgitta Boucht är mästare på. Hon är det på andra genrer också, men just i år har jag bara läst den här av hennes böcker. Har ni ännu inte läst fjolårets Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift ta och gör det!

Claesson, Stig: I boulevadens skugga och andra skisser, 1983
Stig Claessons böcker hoppas jag ännu länge ska finnas att låna på alla våra bibliotek. Till min förskräckelse har jag sett att de börjat höra till dem som magasineras eller rentav utmönstras. För att antalet lån är för litet? Låna! Inte en enda av dem läser man förgäves. Förutom I boulevarden skugga har jag i år läst ytterligare minst sju, av vilka jag särskilt minns Vem älskar Yngve Frej, 1972 (1968), Man måste det man önskar, 1997 och Vad man ser och hedrar, 1999 (1998).

Delerm, Philippe: Den första klunken öl och andra små njutningar, 1999
Kortprosa. Titeln säger mer om den är jag kan göra.

Ekman, Kerstin: Grand final i skojarbranschen, 2012
Ja! Sannare fiktion får man leta efter. Rolig dessutom – fast absolut inte enbart. Också av Kerstin Ekman har jag en hel del kvar att läsa. Någon som vill säga mig med vilken jag ska börja?

Fagerholm, Monika: Arielles första kärlek, 2011
Påminner mig om alla romaner av Monika Fagerholm som jag ännu har väntande på mig … Det ska bli! De är redan köpta. I pocket. Men just den här lilla novellen, utgiven av Novellix, var faktiskt ”not for me”.

Kyrklund, Willy: Mästaren Ma, 1989 (1953)
När jag säger ”not for me” kan det naturligtvis vara mina egna begränsningar, inte bokens, som det är fråga om. Inte heller den här boken fick jag nämligen ut särskilt mycket av. Skam till sägandes – för om någon bok är känd och berömd så är det den. Måste läsa om den något annat år. Det goda med böcker är att de kan bli lästa flera gånger än en!

Martinson, Moa: Kvinnor och äppelträd, 1973 (1933)
Så har jag då äntligen läst en Moa Martinson-bok. Eller, förresten – nog har jag gjort det en gång för länge sen; det var LL-bok om hennes liv. Men hade hon skrivit den själv? Den minns jag inte. Också några dikter av henne har jag läst; en av dem har jag kopierad någonstans … Kvinnor och äppelträd hör till allmänbildningen. Den var naturligtvis läsvärd för mig som missat hela den tidens litteratur – och annars också. Ja, jag vet att fortsättning väntar …

Merz, Susanne: Från inbillningssjuk till dödssjuk, 2014
Den här boken har jag redan förut bloggat om och har ingenting att tillägga nu.

Nilsonne, Åsa: H. Roman, 2015
Annorlunda, upplysande och intressant. Av samma författare läste jag också Vem är det som bestämmer i ditt liv? Om medveten närvaro, 2004. Jag är allmänt skeptisk till psykologiska självhjälpsböcker, men den här håller som sådan hög nivå, med resonemang och knep som det knappast skadar någon att hålla i minnet. Kanske läser jag den en gång till om ett år …

Oterdahl, Jeanna: Helga Vilhelmina, 1984 (1933); nyutgåva, språkligt moderniserad av Brita af Geijerstam)
Av förekommen anledning håller jag på att sätta mig in i Jeanna Oterdahls liv och produktion. Hon var skicklig, på sin tid, och borde inte glömmas. Här vet man att hon skrev psalmer och verser, men hur många vet om hennes alla vuxenromaner? Inspirerad av Gunvor Stolts doktorsavhandling (se nedan) började jag nyligen på Helga Vilhelmina-trilogin, trots att jag egentligen inte hade tid, och kunde inte sluta förrän jag läst också del två, Världen växer för Helga Vilhelmina (5. uppl., 1963.) och Vårdträdet, 1938. Sistnämnda är helt klart en vuxenbok, och av den existerar en förkortad ungdomsversion, Ut i livet, Helga Vilhelmina, 1962 (som jag ännu inte har läst).

Pleijel, Agneta: Spådomen. En flickas memoarer, 2015
Skulle (liksom det mesta här) fordra en betydligt längre presentation än vad jag kan åstadkomma. Läs i stället boken!

Ringell, Susanne: Tärnornas station – en drömbok, 2014
Sade jag att jag faktiskt inte tänker recensera? Om inte, så säger jag det nu. Susanne Ringells böcker läser jag förr eller senare alltid, men jag kan inte här skriva ”Läsvärd” under varje titel. Att en sådan alls är med på min personliga lista innebär att den lämnat avtryck – även när jag inte kan klä det i ord.

Schoultz, Solveig von: Det som har varit, det som är. En brevbiografi. Urval och kommentarer av Inga-Britt Wik, 1999
En bok jag önskar att jag hade läst tidigare. Bättre sent än aldrig! Passade nästan med detsamma på att läsa också berättelsen, eller romanen, eller biografin De sju dagarna, 1987 (1942, 1962) om den tid när författarens barn var små och som jag heller aldrig hade läst.. Början av berättelsen gick lite trögt och kändes kanske alltför privat men sedan lyfte den, och framför allt kapitlet om kriget gjorde hela boken till en viktig helhet.

Sjölind, Ulla: Saga Viola Magdalena Renvall. En författares liv, 2009
Denna biografi över poeten Viola Renvall läste jag i själva verket innan jag läst om Solveig von Schoulz. Så olika böcker, så olika författare, så olika människor, så olika liv – och ändå två så givande böcker att läsa! (På Karis Antikvariat hålls om söndagseftermiddagarna en bokcirkel, där vi under hösten diskuterat Viola Renvall och Solveig von Schoultz. Enligt planerna börjar vi vårterminen med Edith Södergran, men nu minns jag inte vilken söndag vi börjar.)

Stolt, Gunvor: Att bryta egen väg. Jeanna Oterdahl i föredrag och författarskap, 2002
En bok jag fortfarande inte har läst mera av än dryga hälften, och jag har fått avbryta mig så många gånger, p.g.a. andra göromål, att jag kanske nästa år tar om allting från början. Det är inte bara det att jag faktiskt har en konkret orsak att läsa in mig på fenomenet Jeanna Oterdahl – för ett fenomen har hon varit – utan den här boken är mycket mera innehållsrik och intressant, som inte bara person- utan också tidsskildring, än jag väntat mig. För att vara en avhandling är den också ovanligt trevligt skriven; man läser den nästan som man läser en roman. Jag får säkert anledning att återkomma.

Sund, Lars: Tre systrar och en berättare, 2014
Jodå, men hade varit ännu mera njutbar utan så många korrekturfel. Spännande som roman och upplysande som tids- och miljöskildring.

Tikkanen, Märta: Män kan inte våldtas, 1976 (1970)
Egentligen inte en bok jag precis vill tipsa om, men jag kan göra det ändå – så får var och en själv se efter vad den tycker. För mig är det lite som med Lena Anderssons bok (se ovan), att jag inte riktigt förstår mig på bokens huvudperson. Den här boken hade jag läst när jag var ung, tog den nu på biblioteket där den låg bland utmönstrade gratisböcker (den var utsliten), för att se om jag skulle bli klokare på den, men det blev jag inte. En kvinna i 40-årsåldern ska väl ändå veta att brottslingar finns, och känna till vissa sociala koder, som man tar en risk om man bryter? Att också män kan våldtas vet numera alla. Att kvinnor å det grövsta har bedragit män, är heller ingenting nytt. Språket är flytande och stilen konsekvent. 

Zetterström, Erik (Kar de Mumma): Människor som mött mig, 1972
I början av året fick jag för mig att koppla av med gamla kåserier av Kar de Mumma. De var mer seriösa och intressanta som tidsskildringar än jag kom ihåg. Utöver ovannämnda samling läste jag åtminstone Pappa går köksvägen eller Familjens svarta får. Historier och berättelser ur vardags- och familjelivet, 1952 och Två år i varje klass. En elak skolgosses minnen, 1984 (1954) - den som i tiden inspirerade mig till mitt första kåseri (jag skrev det på en uppsatstimme och förvånade min klass) - samt Det finns inga elaka barnbarn, 1981, som är ett urval ur författarens äldre produktion.


2. Lyrik

Anhava, Helena: Sök dig själv hos tystnaden. Dikter i tolkning av Bo Carpelan, 1980

Andersson, Claes: En morgon vid havet. Inandning, utandning, 2015

Carpelan, Bo: Källan, 1973

Forsström, Tua: Marianergraven, 1970

Huldén, Lars: Kroppen sig framåt lutar, 2014,
samt Dikter om Bellman, 1992

Jäderlund, Ann: Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, 2009

Sjöstrand, Ingrid: Skogen i trädet, 1981,
samt Samlade fundror, 1977

Sagfors, Jerker: De döda kommer från Karelen, 2015

Schoultz, Solveig von: Vattenhjulet, 1986



Utöver allt det här har jag i år läst också finskpråkig litteratur, till exempel:


Karpela, Totti: Sudet, lampaat jag paimenet. Tarinoita Kakolan muurin molemmin puolin, 2008

Nuotio, Eppu: Mutta minä rakastan sinua, 2015



Bland barnböcker jag i år bekantat mig med har jag särskilt fäst mig vid den här:

Adbåge, Emma: Nu är det sent!, 2015

och kanske också den här, som är lite äldre:

Nilsson, Ulf & Eriksson, Eva: Min lilla syster Kanin, 2013 (en samlingsvolym, bestående av bl.a. Lilla syster Kanin blir jagad av en räv och Lilla syster Kanin går alldeles vilse, 1987),

samt på finska:

Kirkkopelto, Katri: Molli, 2013 och
Soiva metsä. Jean Sibeliuksen matkassa, 2015


*


Tills sist kan jag "bekänna" att jag i år för första gången läst en fantasybok (om man inte räknar med Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, läst för många år sen), och det får antagligen också bli den sista. Mina fördomar kom inte på skam: Det var som jag anat ett – föralldel skickligt skrivet – hopkok som från en kokbok. Alla ingredienser kunde identifieras, eller – om man hellre förliknar en bok vid ett bygge – alla byggnadsställningar syntes, och var tydligen avsedda att synas. Jag kan dessutom konstatera att de jag talat med bland jämnåriga till mig har varit minst lika främmande som jag inför hela detta fenomen. Hur kan det vara så spännande att läsa om påhittade övernaturliga väsen, på konstiga platser av ett slag som inte finns, och där skeendena liknar feberdrömmar? Och hur kan det vara unga människor till nytta – för flertalet läsare av fantasy är unga – i en verklighet – som fantasyböckernas delvis liknar – där man inte har någon hjälp från häxor, trollkarlar och vampyrer att ta till? Verkligheten är verkligen mer än tillräckligt spännande! Då är det väl den vi ska lära oss leva i och förhålla oss till. Vare sig vi tror på en högre makt eller inte består den åtminstone inte av typ magiska stenar.

Och nu ska jag erkänna en sak: Det här har tagit mycket mera tid att skriva än jag i morse kunde föreställa mig, och ändå känns det inte riktigt färdigt. Det får vara som det är. Annars håller jag på ännu in på nästa år. Om jag alls överlever allt den här dagens stillasittande vid min dator. (Det har också kommit e-post, som jag till en del har besvarat.)



Gott Nytt År!!


Vad ni än läser (nästan)!








Uppdaterad 3.1.2016

24 december 2015

God Jul!

Ifall det är någon som till äventyrs inte skulle ha hört av mig:)

13 december 2015

Lucia - igen

Dimmorna vill inte lätta, och inga lämpliga Luciabilder eller -dikter hittar jag heller att pigga upp er med. (Den som vill får klicka på fjolårets.)

Men jag önskar Folkhälsans Lucia lycka till och er alla andra en glad Luciadag!

Själv ska jag träffa min lektör och sen gå till posten med en bunt julkort jag skrev igår kväll, medan jag hörde på Helsingfors stadsorkesters konsert från i torsdags på BBC 3.

Hinner säkert hem just lagom tills Luciafirandet börjar på tv. Vissa traditioner vill man inte släppa, fast de inte riktigt är som förr.

Jag lär ha varit på plats och sett Svenskfinlands första Lucia. Vet inte säkert. Men jag har ett tydligt minne av kanske den andra eller tredje. Ja, inte exakt av hur hon såg ut, men av platsen och stämningen, skeendet och sången. Denna vackra vita som lyste upp i mörkret.Värmen som omgav mig - antagligen satt jag på min pappas arm.

Nu måste jag ge mig ut; utan avtalade möten blir det inte av i skumrasket.

Jag tror vi är skapta för att gå i ide.




06 december 2015

"Vind och vita vågor"

Det här är nog den stormigaste självständighetsdag jag har upplevt, och det börjar vara fråga om "i mannaminne":

http://hbl.fi/nyheter/2015-12-06/781269/havsvattenstandet-mycket-hogt-vatten-pa-trottoarer

Men: Ha det bra, och lycka till - alla som måste utomhus, och ännu till på fest!

Själv har jag en stormlykta(!) brinnande på balkongen, ljus och flagga härinne, radion på - och ibland också datorn, men elektriciteten slocknar då och då.

Tack, förresten, för denna fina dikt häromdagen:

https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10153356558287865&set=a.121053562864.93082.543967864&type=1&theater

skriven av Bengt Berg, på Facebook, där den tillsammans med ett vackert foto har fått många gillanden och kommentarer. (Jag är ju inte med i Facebook, så jag får göra så här.)

Nu tänker jag fira, vilket betyder "inte sitta och blogga".

Hade!


Detalj ur en målning gjord av min mormor (1896-1979). Tyckte det behövdes lite humor i stormen.


01 december 2015

Allt hittar man på

Tänk, vad glad man blir så fort det är uppehållsväder - och ljust! Här går det undan: i morse en träff med min lektör, nu lite soppa, och så till frissan klockan ett. Mellan verserna håller jag på med källarstädning, rent konkret: bär upp och förstör alla gamla "gradupapper" (finlandssvenskar vet vad jag menar). Ljudet i pappersförstöraren överträffar all musik som kommer från radion - det är så skööönt att bli av med gammal barlast.
   I morgon till Ekåsen på röntgenundersökning. Hur i himlens namn har man hittat på att köra iväg Karisbor på screening ända dit - först med tåg till Ekenäs och så därifrån två kilometer till fots?
   Nåja, det ordnar sig. (Bara det inte regnar.)
   Nu, var det soppa - som sagt.

29 november 2015

1 Advent

Vad fort året gick. Tycker det var nyss jag låg i flunsa på julaftonen. Nu är ljuset tänt. Snart är det vår igen. Och så raskt promenaden gick idag, när himlen hade stora sjömansbyxor och hjärnan hela vägen levererade en adventspsalm att hålla takten till: "... Gör dina portar vida ..." Psalmer har ofta hurtig rytm. Jag sjöng nu inte högt, men humöret var både tacksamt och på topp; tänka sig: blått på himlen, frisk luft, bara just så mycket grått att det samtidigt regnade! Vilket inte ens synts genom fönstret. Bara en av alla jag mötte hade tagit med sig paraply. Flera log. Någon gav en förvarning: På hängbron, men bara där, rådde verklig halka, från vått trä och fläckar av krasande is.














Foto: BM Storgårds

25 november 2015

Åter en dag som fordrar belysning

Det är som det är. Till morgonkaffet, i golvlampans sken, värmer jag min själ med en finlandssvensk klassiker, De sju dagarna, av Solveig von Schoultz. Idag ska jag gå på akvarellkurs, nybörjarkursen där jag är den enda som ingenting kan. (Målade bättre som 5-åring än jag gör nu.) Just i dagens kapitel stod det:

   Att lära sig.
   Vad som helst.
   Allt nytt väcker samma häpnad; långsamt, steg för steg närmar man sig det okända, medan det darrar i en av glupskhet.
   När Uva första gången får måla med akvarellfärg, hon är då tre och ett halvt år, skriker hon till när hon får den första färgklicken på fingret. Hon har alltid varit löjligt rädd för att smutsa ner sig. Men när hon märker att det är meningen att man skall kludda finns det knappast gränser för hennes hänförelse, helst klatschar hon alla färger på en gång, granna och våta, på samma fläck. Kan någon mänska förstå varför det blir grått och snuskigt i stället för lysande? Sen gör hon drypande tjocka stjälkar och väldiga blommor, det tycks bli vackrare. Allt detta kladdiga som rinner hit och rinner dit är något alldeles nytt för Uva som  brukar ty sig till mindre format och sirliga streck; vem vet, kanske skall detta som tvunget blir stort, strålande, slarvigt kunna veckla ut hennes försiktiga anlag för generositet? Om en stund, när hon behärskar tekniken lite bättre, försöker hon sig på en hyacint, den breda penselns drag fyller hela butikspappersarket: ett slags brun buske med tjocka blå klickar upptill.
   - Tänk att ja kunde göra den själv!
Jag sitter framför fönstret. Det är grått utanför. Då slår det mig: att gråvädret måste bero på, att himlen släppt loss sina många fantastiska färger - alla på en gång!


Senare på dagen



19 november 2015

I brist på solsken ...

... delar jag med mig av den här lilla glädjen, som var i knopp när jag fick den i söndags:






14 november 2015

Kvällens film

Så, nu har jag varit på bio igen, sett Ruben Östlunds Turist. Det gjorde gott.
Film är dock inte "mitt medium", och kanske börjar jag bli blasé: Kände mig lätt road, kunde inte riktigt ta skildringen på allvar. Psykologin var 70-tal, för mig som var en ung vuxen då, men allt det yttre var nutid.

Bara några ord

Hade jag vetat vad som skulle hända i natt hade jag självfallet inte haft en sån rubrik här som den igår. (Syftande bara på att texten var skriven i en hast.) Efter en dag med intensiv läsning av en brevbiografi om Solveig von Schoultz, och någon timmes koncentrerat skrivande (jag gör vissa ändringar i mitt manuskript), var jag för min lotterivinst på bio (såg filmkollaget om Ingrid Bergman), såg efter det på Skavlan, och skulle precis stänga av min dator, när jag såg vad som börjat hända. Sen såg jag på nyheterna ända till halv tre. Jag är väldigt ledsen jag med, sorgsen och särskilt på offrens vägar. Men jag är inte förvånad. Tyvärr. Vi måste trots allt var och en ta hand om vår egen vardag, värna om vår egen "mentalhygien" (ett vanligt ord ännu när jag var ung). Annars har vi inte några krafter att ta av om eller när det verkligen behövs. För egen del blir det nu att städa. Men med radion på. Och varma tankar, så långt de kan bära. (Nu piper det på mobilen; vi ska samtala, bry oss om varann här och nu - inte sitta hemma och grunna.)

13 november 2015

Hastigt och lustigt

"Säger man A, så ska man säga B" - men jag hinner inte. Flykting- och folkvandringsfrågan är för stor för min blogg - jag försöker fortfarande följa med, främst på den finska huvudkanalen. Och så på nätet, förstås, på både svenska och finska. Vad mina bokprojekt beträffar har jag fått både överraskande och mindre överraskande besked och utlåtanden. Mycket har hänt på några dagar (den här veckan känns redan som två veckor, minst); allt går nu framåt igen, men delvis på annat sätt än avsett. Detta gäller barnboken, främst, den som inte är skriven av mig (nämnd i bloggen 25 oktober). Mera berättar jag inte: "If you talk about it, you lose it." Idag är det fredagen den 13:e och jag ska gå på bio, för jag har vunnit kort till en filmvestival! Jag som aldrig brukat vinna på lotteri tycks ha börjat göra det nu, på äldre dar. Film har heller aldrig riktigt varit "min grej", men nu ingår faktiskt några filmer jag vill se. Trevlig fredag!

28 oktober 2015

Vad menar dagens debattörer?

Jag kan inte låta bli att säga några ord, med hänvisning till den länk jag lade in i min förra bloggtext, och som gick till en debattartikel skriven av Nytte Ekman (Hbl 23,10.2015), samt till länken här nedan, som är från dagens tidningar (Hbl och Västra Nyland, 28.10,2015, "Utgå från mer än egna misstankar och åsikter"):

http://hbl.fi/opinion/lasares-brev/2015-10-27/775729/utga-fran-mer-egna-misstankar-och-asikter


Vad är det egentligen Eva Biaudet och Ida Schauman, i denna senare artikel, är ute efter för slags "trovärdiga och seriösa källor och statistik"? Nytte Ekman, om någon, är väl en sådan källa! Inte kan man avfärda tjugoårig erfarenhet som "egna misstankar och åsikter". Och vad är det för slags statistik de vill ha, som skulle ha gjorts mitt i kaoset och i all hast över hela Europa, bland de enorma folkmängder som dessutom ständigt befinner sig i rörelse?

Statistiken är faktiskt den vetenskap som lärt oss, att grupperingar av människor alltid och överallt - inte minst när de är stora - tenderar att fördela sig enligt Gauss kurva! Varför skulle folkvandringar och flyktingströmmar utgöra något undantag?

Såvitt jag förstått är Nytte Ekmans budskap detta, att vi inte kan eller får vara så blåögda att vi drar  alla som lämnar sina länder och vandrar in i nya över en och samma kam, utan att vi självklart måste minnas att det ingår individer av alla slag också i ut- och invandrarströmmar - liksom naturligtvis bland oss som redan bor i de länder dit de kommer. (Detta var inget citat - men som synes är min tolkning av vad Ekman sagt en annan än Biaudet & Schaumans.)

Ju förr det här beaktas, desto bättre är det. Och det är ju egentligen självklara saker.

PS Har nu också på Arenan lyssnat på Slaget efter tolv (Radio Vega 21.10), som gällde samma tema som ovan, och chockerats över bristen på debattkultur. Det är en jätteskillnad mellan å ena sidan belevade och sansade diskussioner i Yle 1 (på finska) och å andra sidan det jag hörde här. Att en ung människa radar upp påståenden i en närmast hetsig ström och inte ens tillåter replik emellan! Varken lyssnare eller med/motdebattör kan till slut ens kan komma ihåg alla påståenden eller anklagelser som borde fått bemötas en och en. Det borde vara ordförandens sak att gå emellan och stoppa ett sådant flöde.

 (Uppdaterad 30.10)

25 oktober 2015

Söndag i "vintertid"

När man ingenting har att säga, ska man inte säga något alls ... Passiv är jag inte, snarare har jag för många järn i elden; frågan är bara om järnen är vikt. Världshändelserna är det andra som kommenterar, muntligen nog också jag, här på orten tillsammans med bekanta.

Här är ett inlägg jag lagt märke till, trots att jag inte håller mig med tidning, och som jag tror är viktigt:

http://hbl.fi/opinion/lasares-brev/2015-10-22/775102/verklighetsforfalskning-ar-inte-humanism

Om det nu är kvar som sökbart på nätet. Det är Nytte Ekmans debattartikel, i Hufvudstadsbladet i fredags (23.10), "Verklighetsförfalskning är inte humanism".  Nog tror också jag det är 'folkvandring' vi borde tala om nu, inte 'flyktingström' - åtminstone inte enbart. Alla människor ska ändå naturligtvis bemötas jämlikt och med respekt.

Nätkommentarer har jag slutat göra, sådana man gör i samband med program och artiklar, vilket jag ännu rätt nyligen gjort när det gällt exempelvis tågtrafiken. - Ja, från och med idag kan man inte åka hem om kvällarna längre, till västra Nyland från Helsingfors efter nio. Till Åbo lär man kunna åka med buss, men den går inte via Karis.

Kommentarsrutorna på Yle:s sidor är faktiskt bland det mest frustrerande man tycks kunna ägna sig åt. Så fort man försökt sig på att säga något sakligt får man sig ett slag under bältet (förutsatt att ens inlägg alls kommer med). Frågar man bekanta så har de aldrig läst. - Borde det trots allt vara så, som i tidningarna, att man alltid tvingas sätta ut sitt riktiga namn? Eller är det viktigt (för vem - redaktörerna, kanske?) att få veta vad "folket" (en liten grupp nördar?) alla dagar tycker om allt? Medan kunskap ändå sprids längs andra kanaler.

Igår ägnade jag flera timmar åt en genomgång av viktig gammal e-post jag inte vill ha kvar i e-postkorgen men ändå ville läsa och delvis spara i en egen mapp. För tio år sedan hade jag nämligen äran att vara med på en e-postlista, som gällde medicin och vetenskapsdebatt. Docenten i psykiatri, Per Dalén, han som gjort en efterskrift till min bok (Natten skingras, dagen gryr) men som inte längre finns ibland oss, brukade nämligen referera och kommentera innehållet i en del tidskrifter och rapporter. Han var mycket kunnig och klartänkt, och kunde dessutom sin svenska. Mycket av det han sagt är fortfarande högaktuellt. Någon borde göra en bok av dessa mejl, sade nyss en annan som kände till dem. Men inte jag, som har bara några tiotal.

På tal om mina "bokprojekt" så är jag i limbo. Nu är det inte jobbet som bromsar mig, inte just heller jag själv (även om det kan ha varit onödigt att läsa över nittio böcker hittills i år och så börja bruka tid på en nybörjarkurs i akvarell) - utan det är väntan. Väntan. Väntan är gissel. (Inte enbart för små barn.) Naturligtvis förstår jag att den är ett måste, att de jag samarbetar med själva faktiskt lider av överbelastning. Men gisslet heter inte alls otålighet - det som stör är själva avbrottet i det som kallas 'flow'. Och de är självfallet oskyldiga, de jag väntar på, till att mitt flow varit avstannat också förut. Av andra orsaker, men det har då delvis gällt samma "projekt". (Snälla språkvårdare, ge oss ett annat ord för det vi håller på med än "projekt"; det låter så inrutat, på något sätt! "Cyklisk planering", skrev min pappa Gunnar en understreckare om på 1960-talet, den tid när "planering" var ett modeord och Hufvudstadsbladet en gedigen rikstidning. Men nu har jag alldeles trillat av "cykeln".)



Jag hade i alla fall sorterat och gallrat, bland alla mina under ett decennium samlade (och "över hela huset utspridda") texter och utkast, skrivit om och strukit ut och försökt mig på en helhet. Sedan jag sänt in den hade jag tagit  paus. Alldeles medvetet, först. Tänkt det var bra att ha alltsammans på avstånd. Fira sommar. Som inte blev någon sommar. För när vädret blev vackert, i början av augusti, och jag börjat se igenom texten på nytt . då var det datorn kraschade. - Hur det gick med den har jag redan bloggat om. Hårdskivan byttes, allt var frid och fröjd. Men alla dessa nästan otaliga "uppdateringar" ...? Tur, att jag sällan måste följa klockan! Att jag slipper räkna tillspillogivna timmarna. Och nu tror jag kanske att datorn är okej. Windows 10 och allt. Fast det nog en morgon denna vecka såg mycket konstigt ut på skärmen, med "provisorisk inloggning", vilket fick mig att befara en ny krasch ...

Men såsom jag nu håller på, idag, är det jag själv som är tidstjuv. Nå, det fanns en extra timme att ta av idag. Dessutom är det söndag. Söndagen borde få vara vilodag. Den dag man samlar ihop sig, tänker på sin inre och på en yttre rymd ... Ger sig ut i naturen ... Det ska jag själv faktiskt göra idag, även om himlen ser ut som en silverbricka från antiken.

Om inte annat, så ska jag på bokcirkel klockan femton, till Karis Antikvariat. Söndagen idag är den sista då vi har nobelpristagare som tema. Tyvärr hinner vi knappast till årets, Svetlana Aleksijevitj, vars böcker ingen av oss åtminstone förra veckan ännu hade läst - men vi får väl återkomma till dem, senare under ett annat tema. Från och med nästa vecka och en tid framöver kommer vi cirkeln att tala om läsa lyrik. Personligen skulle jag önska att vi var fler som deltog; två till fyra deltagare är för lite. Även om vi alla nog har böcker som intresse - från helt olika utgångspunkter.

Det är för övrigt inte endast min text "projekten" gäller, de egna som jag nu ska blåsa liv i. Det är också en annans berättelse, en för barn, en där historia och nutid i bästa fall möts. Men det är för tidigt att orda mer om den. Jag samlar dessutom på material, som om jag skulle tro att jag lever till hundra ... Fast jag kastar nog också bort. Det är omöjligt att "bara vara". Och kanske det är bra. Tänk, det här ändå är samma "jag", som i trettio-fyrtioårsåldern satt i en stol och "stod ut", ibland bara en minut i taget, mager som en sticka men tung som en säck: feldiagnostiserad och nerdrogad av receptbelagda mediciner mot "depression", tom i huvudet utom när det undermedvetna plötsligt bara vällde sin "information" över henne och åstadkom en fruktansvärd ångest - i bägge fallen biverkningar av tabletter, av tand- och rotfyllningar, dolda infektioner, överansträngning ... - Nej, läs hellre boken, det var ju för att inte börja svamla jag skrev den. Och ni kan själva ha nytta av den! Hur många av dagens "depressioner" är i själva verket något annat?)


                                                      http://www.bmstorgards.fi/swe/2/6


På tal om böcker var jag på Bokmässan i torsdags. Både jag och den väninna som var med mig, tyckte det räckte med en dag. Förr skulle vi gärna ha strosat omkring där fyra dager i följd.  "Åldern?" frågar en del. Inte vet jag. Tröttare var jag ju förr. Men det är nog en sorts mättnad - vi har varit här så många gånger redan, och ingen hinner ändå ta del av särskilt många program. Vi hörde på några, plockade på oss ett par kilo tidskrifter man fick gratis, köpte någon bok till mässpris (för min del Arlette Starcks roman Grönt bläck), minglade lite - och åkte nöjda hem. Hoppas ändå att några intervjuer ska gå att se på nätet efteråt. Idéer får man, förstås. Men har man bara två armar och en liten pension får man vara glad att böcker kan lånas. De måste inte läsas just när de är nya.

Molnen börjar skingras och jag har blivit hungrig. Såhär såg molnen ut för ett par veckor sedan, när jag såg ut från min balkong. Som Mose brinnande buske, tyckte en vän om det röda bak trädtopparna; jag bor på en backe, i våning tre. Bilden är inte redigerad, det var en ovanligt grann solnedgång.




                                                                                                                                                                                      Foto: BM Storgårds


(Uppdaterad 30.10)




04 oktober 2015

Bengt Bergs Blogg: Kulturellt knytkalas

Bengt Bergs Blogg: Kulturellt knytkalas:

"Vi hade bjudit in till en gränslös kväll på Torsby Bibliotek och det kom så många människor! Vi visste inte riktigt vad som skulle hända ..."

*

Min egen reaktion på ovannämnda inlägg, text och bild:

Någonting för oss i Finland att ta efter?
Till exempel här i Västnyland, kanske Raseborg eller Hangö.
Dels har vi biblioteken, dels har vi - här i Karis - ett stort och rymligt antikvariat.

*

Igår kväll i skymningen, förresten, inte så långt från just antikvariatet:


Blåklockor i oktober

22 september 2015

Försöker följa med

Det kanske är någon som undrar varför en bloggare som jag inget säger om flyktingkrisen. Det är lättare att engagera sig i en näraliggande sak som detta med pendeltågen ... (Varför de måste kallas Y-tåg eller "bokstavståg" överhuvudtaget är det väl få som begriper.) Den är det just inte annat än resenärerna själva som tycks bry sig om - tyvärr. Även om en namninsamling nu lär ska vara på gång.

Flyktingfrågan diskuteras däremot av alla och överallt; inte heller jag har i muntliga diskussioner ställt mig helt utanför. Men snarast gäller det väl för envar att nu överhuvudtaget försöka hålla sig à jour med vad som sägs i nyheterna och aktualitetsprogrammen samt sedan avvakta och se om det finns något man själv kan göra.

Naturligtvis gäller det i första hand att utgå ifrån att de som flytt och kommit hit är i nöd. Men å andra sidan: ju större människomängder, desto jämnare brukar väl gausskurvan vara?

Tidningarna mest bara bläddrar jag igenom (eftersom jag själv inte prenumererar) men på åtminstone "Ykkösaamu" lyssnar jag varje morgon, och så finns ju "det förbannade men stundom så välsignade" nätet. Varmed jag inte avser bloggar utan nyhetssidor. Synd bara att så många av dem är avgiftsbelagda. Ändå finansierar väl t.ex. Hufvudstadsbladet till större delen sina nätsidor med annonser? Det var ju gratis att läsa dem förut.

Nej, nu ska jag ut på stan. Nätet i all ära -  ett nät är ändå alltid: ett nät.

Min bror och jag har en gång räddat en dopping ur vår närmsta grannes abborrnät.






16 september 2015

Indragna tågturer till Västra Nyland

Satte undantagsvis ut mitt namn i en Yle-kommentar. Nittionio av hundra använder signatur, men när jag nu den här gången ändå skriver samma sak också i bloggen, så:


"Skulle det nu helst handla om 'landsbygden' men nu är ju Karis de facto på pendelavstånd från Helsingfors. Resan tar knappt en timme och närheten i kilometer är på förortsnivå om man jämför med kommuner kring exempelvis London och Stockholm, där pendeltåg och bussar går dygnet runt. Är Helsingfors en huvudstad eller inte? Dit och därifrån borde man från orter på ca 100 kilometers avstånd kunna komma åtminstone nästan dygnet runt. Det är självklart att folk bor på närorter kring en storstad. (Dessutom fordras det av arbetslösa att de tar emot jobb långt hemifrån.)

Vad kvällstågen beträffar tycker jag det är 20-tåget som skulle kunna dras in och ersättas med ett tåg klockan 20.30 och ett klockan 22.30. Då bör både övertidsarbetande, pensionärer och kulturellt intresserade personer slippa ta in på hotell över natten.

Buss är inte detsamma som tåg! Ändå kunde naturligtvis också bussar gå mellan Helsingfors och Karis-Ekenäs-Hangö under intervallerna - då när det inte går tåg."


Konstig känsla att "inspirerad" av lokalnyheterna behöva engagera sig i sådant här - som borde fungera av sig själv utan årliga debatter rörande Västnyland, kustbanan och tågen - samtidigt som  Ykkösaamu nästan helt och hållet handlar om EU och flyktingfrågan ... Hur ska vi förresten kunna hjälpa dem som kommer hit om vi samtidigt kör ner vår egen infrastruktur?


En stat är inte ett vinstdrivande företag, utan en organisation som har sitt existensberättigande därför att invånarna i ett land behöver få gemensamma angelägenheter skötta.



13 september 2015

Dimman lättar ...

Datorn är återbördad.
Efter 2,5 dygn av frågor och svar och hjälp och råd (och svordomar däremellan) även någorlunda möjlig att ha användning för. (Tänk er att avhämta en nyreparerad bil som ännu inte går att köra ens hem från verkstaden med.)
Tack, alltså - ingen nämnd och ingen glömd!
Att jag nu är trött och lakonisk beror också på att jag vakade igår, ända till 1/2 1 med The Last Night of the Proms, dock vid radion, inte datorn - för sistnämnda höll under hela konserten på med dagens ca hundraelfte till hundrasextioåttonde uppdatering.
I morgon är det måndag och ingenting finns längre att skylla lättjan på.
Om det nu är lat jag har varit: ca 90 böcker har jag hittills läst i år, drygt 20 av dem under de 5 veckor då datorn var borta.
Vad jag ska göra nu tänker jag inte säga. "If you talk about it, you lose it." (Fast denna sanning är som känt bara halv.)
Vi lever i dimmor av olika slag, denna tid på året ändå mest konkret om nätterna.
Det är så fint varje gång dimman lättar, vilket jag fann ett bevis på också här:
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10153216461687865&set=a.121053562864.93082.543967864&type=1&theater
Denna söndag idag var så klar, här i Karis, som den bara är när den är som bäst i september.


01 september 2015

Hösttermin

Som tur var har inte många tagit del av datorbekymren - det finns, som en vän skrev till mig, så mycket som är värre och inget hus har nu ändå brunnit upp ... (Fast hela trapphuset i det jag bor i stinker thinner/bensin/någonting/jag vet inte vad sen ett och ett halvt dygn tillbaka.)


I alla fall har datorn nu åkt iväg till tillverkaren, för andra gången i år, så att sen får man se. Den firma som lovat försöka fixa den hade inte kunnat, och heller inte meddelat mig att det inte gick. Hårdskivan var helt enkelt sönder, sade man när jag äntligen kom till rätt instans. Måndagsexemplar. Inget ovanligt alls, med andra ord - inte för mig i varje fall.


Men 1 september, hör ni! Är inte det ett magiskt datum? Åtminstone för oss som förr alltid började i skolan just den dagen. Inte förrän dagen innan hade man vinkat farväl till sommarstället. Plötsligt gick man inte barfota längre. Men också staden hade sin charm. Jag kan ännu minnas hur jag låg i mitt rum och hörde bilarna surra om natten utanför - och hur jag då njöt. av att åter vara i stan. (Trafiken var förstås mycket lugnare då än nu.)



30 augusti 2015

Fortsättningsvis ...

Söndag igen, i morgon är det tre veckor sedan jag förde min dator på reparation. Ser att några besökare från bland annat Finland och Sverige varit inne på min blogg, men själv har jag helt kommit av mig. Visste inte att man kunde känna sig som i ett vakuum när man saknar dator. Värst är det förstås med de texter och manus som det inte gått att jobba vidare på - mer än "sådär", med papper och penna.

Jag hade också i augusti tänkt göra minst en elektronisk ansökan, men sådant tar vanligen längre tid än den lilla stund man har till sitt förfogande vid bibliotekens datorer (vilket jag visst en gång redan har nämnt). Det borde egentligen ingenstans i samhället få vara så att bruk av dator görs till ett tvång - de gamla alternativen med för hand ifyllda blanketter borde alltid kvarstå som en sista möjlighet. Det är ju inget ovanligt att en dator eller printer strular.

Är det någon som har en uppfattning om vad som är rimlligt när det gäller att fixa en delvis, men inte helt, kapsejsad dator? Jag gjorde själv allt den "bad" mig om, men trots att den "sade" att allting var okej, fungerade den som i slow motion, och ut på nätet kom man inte (Firefox: inte alls; Internet Explorer: in men inte längre - sedan låste sig datorn helt.)

Nu kom det förresten en åskskur. Bäst att stänga också den här datorn som jag "gästar" idag. So long!

20 augusti 2015

Datorn på "sjukhus"

Det tycks ha gått en månad sen sist. Min dator kraschade mitt i en konsert den 9 augusi. Mitt i Sibelius, som jag satt och lyssnade på. Jag lyckades få lite liv i maskinen och gjorde allt den bad om tills den verkade nöjd - ändå förblev det omöjligt att komma ut på nätet.


Nästa dag förde jag den till en teknisk firma men där har man ännu inte lyckats komma på vad som är fel. Och vad sa då jag, sedan jag äntligen idag vågat fråga? Jo, att jag gott kan vänta ett tag till.


Det kan jag inte. Jag har en massa saker att göra, invecklade elektroniska ansökningsformulär som ska fyllas i och sparas och printas ut - inte räcker en bokad liten tid vid bibblans dator till sådant.


Varför svarade jag att jag kan vänta? De kan ju köra en Recovery cd, jag har alla mappar och filer på sticka. Men nej - liksom alla andra håller också jag uppenbarligen på att bli så hjärntvättad av dagens teknokrati, att jag börjat anse det normalt att alltid vänta, att vara styrd av tekniken, att gladeligen finna sig i att ens livstid går åt för den skull ...


Det är som om datorn vore en rullstol. Vi kan inte längre gå fritt. Utan stol är vi sålda.



21 juli 2015

Häromdagen















































                                                                     Foto: BM Storgårds














15 juli 2015

En dag i Hangö




Hangö igår,





 eller snarare "idag",







för så här såg det inte ut ännu för något år sen, och man kom direkt upp från stranden och vägen till Alan´s Café och dess charmiga trädgård.


Där man sedan satt och kisade mot solen hade man havsutsikt. Så inte längre - men rabarbertårtan smakar ändå lika gott som förr:






Och mycket av det gamla finns lyckligtvis kvar:












Liksom vädret - nästan varje gång det är väninneträff i Hangö tycks det vara strålande sol ...?





10 juli 2015

Heidruns Vänner, 25

Idag, denna den n:te av denna sommars gråmulna fredagar i Karis, kom posten tidigt.

Ett enda brev låg på mattan och såg ut som en räkning, men det var Heidruns Tidender, Nr 2, Årgång 25, 2015, från Heidruns Vänner, på Heidruns som är geten Heidrun – den som äter av Yggdrasil och mjölkar mjöd – samt förlag, bokcafé, konstutställare och programarrangör – kort sagt en oas för såväl läsare som besökare, både på nätet och live, och som fyller 25 år i år!

Ja, det där blev en lång mening, men alltså:

                                                            Grattis!!


”Glad och grann sommar” tillönskas i dessa ”tidender” oss vänner. Jag tackar för egen del och tar emot – och tycker faktiskt efter en liten stund att inte bara mina egna inre morgonmoln utan även de yttre, på himlen, skingras! Till och med ovanför Karis, denna plats som i utkanterna kan vara vacker men vars centrum verkar utgöra samlingsplats för alla regnmoln som alls finns i södra Finland.

Men nu kom alltså lite av den värmländska solen fram med posten ända hit.








På adressen www.heidruns.se finns det alltså en oas för alla älskare av böcker, kultur och natur – ja, det lär faktiskt regna en del också därborta, i synnerhet ibland under trädgårdsprogrammen, men det lär inte störa och, som min far alltid sa ”är vattnet inte vått om sommarn”. Många har sänt lyckönskningar på dikt och prosa, av vilka några finns att läsa i den tidning jag nyss fick och en del också på nätet, åtminstone i Bengt Bergs blogg – kanske också på Facebook.

Själv är jag inte med i Facebook (ännu), och min diktarådra väntar på att himlen ska bli blå, men önskar spontant, nu ändå, få den äran att vara med och gratulera!

Bengt Berg, som tillsammans med Gun-Britt Karlsson håller i trådarna på Heidruns, var en gång min lärare under en tredagars skrivkurs i Pargas, Finland. Det var en oförglömlig kurs, som jag tror alla deltagare ännu minns och som gav dem/oss både mod och inspiration, samtidigt med en hel del lärdom och exempel, kursen igenom med det bästa lynne och under många skratt, även om naturligtvis allvar pratades, inte minst mellan några av oss som höll vår lärare vaken under ett
samtal till långt in på natten. Riktiga samtal, mellan ”tänkande själar”, är ingenting man är bortskämd med här. Eller var. Numera tycker jag mig ha märkt en ändring – kanske för att tiderna är vad de är?

På den tiden, då också den här kursen pågick, fanns det på Heidruns sidor på webben ett foto av en skrotbil full med växande blommor, och någonstans förknippad med en vers: ”Uti lyckans röda bil ...” (som jag tror var en medvetet gjord variant på en gammal minnesvers, av det slag barnen förr i världen samlade på).

Vi som gick på kursen fick ett vykort av fotot, och jag – som prytt min kylskåpsdörr med små ”installationer” – har där en minikopia av det:






Bara en gång har jag varit på ort och ställe, på Heidruns bok- och bildcafé, i dess trädgård (där jag faktiskt uppträdde några minuter (vi var en finlandssvensk grupp på besök), när visst en avlägsen åska fick det att ordentligt spraka till i mikrofonen, just på ett minst sagt lämpligt ställe i min text, vilket förvandlade detta smått dramatiska ögonblick till ett av rena rama skrattsalvorna.

Jag önskar att jag bodde lite närmare och kunde åka dit, till Torsby i Värmland, också nu – för att få uppleva något av programmen och för att se den sommarutställning som pågår och som enligt ”tidenderna” är såväl en fotodokumentation som en samlingsutställning, med konstnärer som ställt ut på Heidruns.

Jag vet inte alls hur många finlandssvenskar som redan upptäckt i Heidruns Vänner och är med. Ni som inte är det - bli det! Det är många värdefulla böcker jag läst och konstverk jag sett, liksom kloka tankar jag tagit del av, i bokform eller live, och som jag hade gått miste om ifall jag inte följt med verksamheten där.



Birgitta M(aria) Storgårds,
medlem sedan tretton år




04 juli 2015

Sommardag i juli

Jag skulle fota en Paradisbuske, igår mitt på dagen när det var som ljusast och varmluften blåste som mest, men stod som förhäxad och stirrade på gräsmattan invid mina fötter. Jag borde filmat, inte tagit en stillbild av stråna som i vinden sprang på stället, liknande arméer av småkryp på flykt. Det syntes bäst i skuggan, i solen såg de ut att stå stilla:







Att ge busken rättvisa, bländad som jag var och utan hatt i hettan, var heller inte lätt:









Foto: BM Storgårds


Men sagolikt vacker i verkligheten var den. Tack för titten - som gällde andra sorters blommor också, även direkt och inte bara genom linsen! Dessutom bjöds jag på "baiklare" och kaffe, och inte minst en trevlig pratstund.

Annars har det hittills inte här i trakten varit särskilt mycket till sommar, men än är det två tredjedelar kvar som kan bli bra.

I svalkan och regnet har det åtminstone blivit av att läsa. Och att få datorn fixad.




03 juni 2015

Häromdagen läste jag ... IV

Det är många böcker av olika slag jag läser utan att det blir av att kommentera dem i bloggen, men detta är heller ingen egentlig bokblogg. Då och då vill jag ändå ge mina läsare ett och annat tips.

En viktig och starkt berörande bok jag läste någon gång på vårvintern och som jag även då skrev en kort recension av på Bokrecension.se är Susanne Mertz Från inbillningssjuk till dödssjuk. Om den svenska sjukvårdens haveri. Nisus, 2014.

Idag när jag i Hufvudstadsbladet läste om den finlandssvenska skådespelaren Peik Stenberg och hans eventuellt fästingburna sjukdom, vars borreliosdiagnos läkare är oeniga om, kom jag åter att tänka på den här boken och beslöt att genast tipsa om den. Författaren, vars bok kommit ut postumt, hade visserligen flera andra sjukdomar än just fästingburna, men hon hade några sådana också - och en del av denna hennes självbiografiska men med stor medicinsk kunskap (hon var bl.a. magister i klinisk medicin) gjorda sjukdomsberättelse handlar om just dem och om långdansen kring deras diagnostisering.

Jag undrar verkligen varför man i finländska medier alltid bara talar om borrelios och TBE när man ute i Europa av allt att döma känner till långt flera sjukdomar som kan vara fästingburna, såsom t.ex. fästingfeber och babesios.

Den som vill läsa en välskriven bok om hur det kan gå till när man söker hjälp för symtom som har mindre vanliga orsaker än dem som läkarna i första hand tenterat och läst om har stor nytta av att läsa denna bok. Det har nog egentligen vem som helst som har med vård att göra: politiker, läkare, vårdpersonal, samt patienter och deras anhöriga.

Jag har för länge sedan lämnat tillbaka boken till biblioteket (den finns på Ekenäs bibliotek) och ställer inte upp med någon mera ingående recension här och nu, men det förvånar mig mycket att boken inte verkar ha väckt någon debatt i Sverige där den kom ut.

Om nu Maciej Zarembas: Patientens pris (som jag bloggade om den 26.5 2014) väckt så mycket diskussioner i offentligheten som jag förstått att den gjorde - varför har inte den här boken gjort det? Den är ett utomordentligt komplement och ger s.a.s. kött på benen åt det teoretiska tänket.

Förutom min egen minirecension som ni finner här:

http://www.bokrecension.se/9197458449

tycker jag ni - framför allt! - skulle ta er en titt på bokens och förlagets egen webbplats, här:

http://www.nisus.se/merz/

Om ni dessutom just nu finner detta med fästingar och borrelios och även annat dessa smådjur kan ställa till med aktuellt, tycker jag ni till att börja med skulle läsa följande provkapitel, som det också finns en länk till på ovannämnda webbplats:

http://www.nisus.se/merz/provkapitel/merz_borrelios.pdf

Lycka till! Och återkom gärna med kommentarer - men först sedan ni har läst:)


02 juni 2015

Djungelsamhället

Jag har inte bloggat för att jag har skrivit. (Vad jag har skrivit får framtiden utvisa. Eventuellt.)

Bland det första jag fick för mig att göra sen jag sänt in min text dit den skulle var att försöka beställa ett pass. Mitt nuvarnade går ut om några månader. Jag googlade på passbyrån raseborg och gissa vart jag kom! Till The Finnish Historical Omnibus Society. Hur krångligt kan ett samhälle bli? Nej, inte bli, utan - göras! För människor är det som åstadkommit denna värld av elektroniska djungler.
Alla som stjäl en halvtimme eller mer av andras livstid i onödan borde få böta! Gör åtminstone LL-sidor (LättLästa - ni vet nog) för inte bara dem som har läs- och skrivsvårigheter - och de lär vara många - utan också alla dem som inte vill öda sin tid i onödan utan få sina ärenden snabbt och enkelt skötta - såsom förut.

Naturligtvis fann jag ganska hastigt en sida om pass. Först var där en massa text om vad ett pass är för någonting ... och efter "bara" kanske 5-10 klick hittade jag en länk till hur man gör en ansökan om pass. Därifrån vidare till själva blanketten fordrade ett klickande via banken till något slags medborgarkonto och väl därinne frågades det tre(!)  gånger efter både telefonnummer och e-postadress, och när man äntligen kom förbi dessa upprepningar stod det att fotot måste finnas färdigt redan i detta första beställningsskede - trots att det ändå också fordrar tidsbeställning och besök på poliskontoret - och att om man inte har fotots elektroniska nummer till hands så ska man spara ansökan fast den är på hälft och återkomma när man har fotot och numret ...

Innan jag tänkt spara denna halvfärdiga ansökan med sina tredubbla telefonnummer och e-postadresser ville jag kolla var på min hemort jag kan få ett sådant där foto - för det skulle alltså också vara elektroniskt på något vis. Jag hittade uppgiften men därifrån kunde man inte gå tillbaka för att spara ansökan - utan då hade man redan automatiskt blivit utkastad!

När allt det här redan tagit säkert minst 20 minuter försökte jag finna ett telefonnummer för den där tidsbokningen men nix. Också denna bokning ska uppenbarligen göras elektroniskt och det fordrar också flera klick och letanden på en sida som var full med annat som inte alls gällde just den saken. Brus kallas sådant, inom informationsvetenskapen - där lär man sig att inte överösa den som söker en uppgift med allt möjligt annat på samma gång.

Eftersom min hemort inte längre finns utan jag måste åka tåg till ett centrum i en stadsdel som förut var en helt annan stad så vet jag faktiskt inte nu med någon säkerhet ens exakt var hela poliskontoret i det som numera är min stad är beläget. (Varför måste man åka tåg eller dyr landsvägsbuss inom en stad - borde inte alla större städer ha ett trafikverk med månadskort ...?)

Så klart ordnar det sig. Jag menar med passet. Jag bara börjar om från början med att skaffa foto och sen på nytt gå in på det där kontot och göra om hela ansökan, men ...

Det här gäller ju faktiskt inte enbart polisen utan nästan allting i detta land! Och kanske andra länder också - vad vet jag, men åtminstone i Sverige lär det förekomma LL-sidor hos myndigheter och organisationer. Här sägs det titt och tätt vara behändigt att "bara" gå in på nätet vad saken än gäller, men det är just precis behändigt som det inte är!

För det första jobbar de flesta vid dator 8 timmar om dagen. Att det sedan dessutom krävs att de ska sitta och leta igenom en hel djungel av informtionsbrus på sin fritid - för enkla saker som förut gick på 5 minuter per telefon eller genom att tåga in på ett kontor - är faktiskt att begära för mycket. Hur har vi gått med på denna utveckling - förlåt inveckling - egentligen?

Man har väl annat att göra av ett enda mänskoliv än att "bo med huvudet i datorn" - samtidigt som medierna ropar ut hur illa forskningen visat att det är att leva sittande!

Tja, det här var varken ett kåseri eller en text av någon som helst litterär dignitet - utan ett yttrande av en helt vanlig medborgare som förr 10 år sen bara behövde gå 2 kvarter och kliva in på poliskontoret, här på den f.d. ort där denna medborgere fortfarande bor, och lämna in ett foto samt fylla i en tämligen enkel blankett och sedan vänta ett par veckor på att  gå och avhämta passet.

Ingenting blir bättre och intelligentare av att krånglas till, varken i samhället eller annanstans.

Punkt slut.

PS Återkommer till något trevligare när jag fått det där passfotot taget och tiden beställd ...

PPS (någon timme senare): från Medborgarrådgivningen, dit man kom då man öppnat ovannämnda konto, fick jag åtminstone ett snabbt och sakligt svar med telefonnummer till tidsbeställningen. Bra att det fortfarande finns alternativ!