29 januari 2015

Musiken i Vega: tillägg till gårdagens inlägg


Var visst lite trött igår och borde nog ha sagt lite mer om din kolumn, Wilhelm Kvist, för alla kanske inte har tillgång till den.

Citerar här ett par saker jag fäste mig vid (kursiveringen är min):

"Ironin är att rundradiobolaget genom att tajt definiera mainstreamen utarmar mångfalden."
 Och då avsåg du förstås inte enbart det jag nämnde igår kväll, den klassiska musiken, utan även t.ex. visor och annan bra musik (som jag, en lyssnare, tycks ha missat eftersom några av namnen för mig var obekanta).

Det andra jag fäste mig vid var (min kurs.):
  
"Mitt radikala förslag är att helt slopa musiken i Radio Vega i flödet och satsa allt på det talade innehållet, göra radio med livsviktiga ämnen och oumbärliga samtal.
   Musiken kunde med fördel spelas när det finns en tanke bakom den och den har ett sammanhang."

När det gäller redaktörer som ständigt åberopar lyssnarundersökningar undrar jag VAD som riktigt avses - alltså med dessa undersökningar, inte med Din reaktion, som nämns i kolumnen.
   Mig veterligen görs lyssnarundersökningar nuförtiden s.g.s. enbart på nätet. Vi som är aktiva radiolyssnare - är väl inte ofta på nätet! Det är ju radion vi tycker om! Alltså har vi sällan ens deltagit i någon sådan undersökning. Hur räknar man svarsprocenten där?
   På nätet är det väl mest nördar som vistas. Det här betyder med andra ord att t.ex. en stora grupp äldre personer, ofta med radion som sitt ständiga sällskap, överhuvudtaget inte har kommit till tals!
   Själv är jag något 60 och får ständigt höra: "Bloggar du? Nej, JAG är aldrig på nätet!" Eller: "Vad, ger DU kommentarer på YLE-sidor? Ja, du hinner med det, du! Såna går jag aldrig in på."


I morse fick jag ett mejl, från lärarhåll, där det stod: "Håller helt med Kvist jag med."


*

Idag vill jag ytterligare ställa en alldeles egen fråga med anknytning till radiomusiken:

Varför har Musikväktarna i år reducerats tilll bara "musikväktaren" (i singularis)?!
   En stor del av charmen i det programmet har förut bestått i just det att två musikkunniga personer samtalar inte bara med ringarna utan också med varandra och på ett inspirerande sätt kompletterar varandras kunskaper och erfarenheter.

Dessutom tycker jag personligen faktiskt inte att en Sven-Bertil Taube-visa som Så skimrande var aldrig havet (detta utslitna, urvattnade, sönderspelade örhänge!) alls hör hemma i ett önskeprogram som ska handla om i första hand klassisk musik. Den hörde hemma i "bortgångna" Liv i luren - och visor kan gärna också nu ha ett eget program.
   Visst är gränserna för vad som ska rymmas med i ett program som Musikväktarna tänjbara, men någon måtta kan det väl få vara.

28 januari 2015

Tack för Impulsen, Wilhelm Kvist!

I förbifarten medan jag lyssnar på Sibelius etta från en cd i datorn (eftersom jag inte idag har möjlighet att närvara i Musikhuset):

Det kan hända jag inte riktigt varje gång har läst vad Wilhelm Kvist skrivit i Hufvudstadsbladet, och det kan hända att jag inte riktigt varje gång (men ofta nog) har kunnat hålla med honom i alla hans resonemang - men idag, efter att ha läst hans Hbl-kolumn, eller "Impuls", med rubriken Vem behöver musiken i Vega? skulle jag ha lust att kasta mig i famnen på honom och ge honom en stor kram!!

Jag håller med vartenda ett ord (förutom namnen på några "band" som jag inte känner till ...) och jag skulle vara den första att börja lyssna på åtminstone de seriösa programmen och på lokalradionyheterna i Vega om jag bara slapp hoppa till av den förfärliga flödesmusiken som hela tiden avbryter dem som talar - eller alltså mig som ska lyssna på det som sägs. (Och dessutom med helt annan ljudvolym.)

Vad Wihelm Kvist inte säger - hans kolumn ska ni läsa själva, den återger jag inte här - men som jag säger själv, är att alla denna musik à la "tättä-lällä jää-jää-jää" (fortfarande mitt, inte WK:s uttryck, för han uttrycker sig verkligen sakligt!) garanterat bidrar till det ökande antalet minnessjukdomar och annat som tyder på degenererade hjärnor hos var och varannan av oss.

Inte behöver man "förstå" och "få sig förklarad" all klassisk musik, ifall det var någon som trodde det, utan man bara låter den - ja, just flöda!!

Det kan vara underbart att möjligast koncentrerat lyssna till en kammarkonsert eller en symfoni eller vad som helst för ett klassiskt verk när man har tid och känner för det - men jag själv brukar dessutom dagligen och gladeligen unna mig att ha musiken på (och då utan avbrott för alltför mycket tal) medan jag skriver eller lagar mat - alldeles på samma sätt som när man lyssnar till ljuden i naturen.

Inte behöver man "förstå" ljuden från stormande hav, sjungande fåglar (jag har ingen aning om vilken fågel som sjunger vad - då vet jag faktiskt mer om instrument), skogens brus, gräsets sus ... Man bara lyssnar, och resten sköter hjärnan om - och det vi kallar själen. Samma sak med musik.

Det är underbart att i lite högre ålder inse att man både känner igen och kan njuta allt mera av allt mera musik och att även märka skillnaderna när samma symfonier spelas, tolkas och uttrycks på helt olika sätt, samt att känna hur musiken går in genom "märg och ben" och påverkar en ännu mycket mera än den gjorde medan man var ung.

Inte är klassisk musik "svår" men den innehåller och uttycker så oändligt mycket mera än bara "kiss kiss love"-musiken och det man får ut av den ökar med tiden och erfarenheten.

Just nu har jag ändå faktiskt låtit mig distraheras så pass av detta bloggande att jag måste ta och höra skivan en gång till ...

Men ännu ett par tillägg: Jag som nu sade detta är inte musiker själv (har bara sjungit i kör någon gång), men jag har lyssnat till andras musicerande sedan jag var ung.
   Under vissa år på 1980- och 1990-talet när jag var sjuk och hade tubseende och inte på villkor kunde koncentrera mig på musiken under konserterna jag gick på (utan snarare på att hålla mig vaken), märkte jag ofta senare att musiken ändå påverkat mig, att delar av den dök upp i min hjärna ännu långt efteråt och att all denna påverkan kändes positiv.
   Många år efteråt, som frisk, märker jag ofta vid radion eller på live konserter att det finns mycket jag känner igen av sådant jag knappast har hört på annat än då, för mycket länge sedan. (Jag har ändå mest arbetat de senaste åren, och det med alldeles annat än musik.)

Musik kan påverka oss på outgrundliga vägar, också utan att "vänster hjärnhalva" är särskilt mycket involverad. Det säger jag av egen erfarenhet. Kanske Wilhelm Kvist känner till en del vetenskapligt kring detta? I så fall är jag idel öra/öga.

Som sagt: Nu knäpper jag på skivan en gång till.



27 januari 2015

Skrivro

Förra veckan hade jag den sagolika förmånen att få vistas på Lärkkulla som författarstipendiat! Fem dagar utan egna praktiska plikter, borstskämd med av andra lagad regelbunden, god och hälsosam mat, ägnade jag resten av dygnets vakna timmar (och jag sov inte mycket) åt att skriva: dels skriva nytt, dels fila på utkast, se över ordningsföljden på redan färdiga texter, samt deleta sådant jag äntligen förstod att göra mig av med. (Jag har en tendens att samla på textstumpar såsom andra samlar fickorna fulla med snörstumpar "som kan vara bra att ha".)

Meningen är att min sjätte bok (nåja, femte "egentliga") ska bli färdig någon gång. Nej, inte någon gång utan inom detta år. Inte bara inom detta år utan redan före påsk. Redan i februari eller mars ska manuskriptet vara klart att sändas in för granskning till det förlag jag haft och har kontakt med.
Stort Tack till Lärkkulla som gav mig denna puff, så jag fick ta ett stort kliv framåt!

Ställen där man i lugn och ro får koncentrera sig är A och O för dem som skriver. Det finns inte för många sådana platser; de jag själv känner till råkar finnas i Sverige, förutom just Lärkkulla som finns i Finland. Ett vistelsestipendium behöver inte alls gälla någon särskilt lång tid. En effektiv vecka är alldeles tillräckligt för att man ska vara på hugget en tid framöver. Längre vistelser än så skulle fordra vissa arrangemang, såsom att ha med flera omgångar rena kläder och att få ordnant med blomvattning. Fem dygn är perfekt. Åtminstone för mig. Även om amaryllisen denna gång hade hunnit blomma ut under tiden. Det som här på bilden ännu bara vara en knopp, var den sista blomma som fanns kvar när jag kom hem - av denna julblommas andra "kull" med hela 6 stycken utslagna blommor. Dess bättre tycks en tredje stjälk med fart nu skjuta i höjden!




Men hur bär sig andra författare åt för att inte bli störda när de sitter hemma och skriver?!  Och hur förklarar de för någon som helt sonika ringer på deras dörr klockan tolv att de inte kan öppna, för de sitter ännu i bara morgonrocken? Verkligen genant, men idag gick det just precis så. Trådtelefonen var avstängd, mobilen kopplad på ljudlöst, jag själv precis mitt inne i en text som jag var missnöjd med och försökte göra om och ändra synvinkel på (samtidigt som min hjärna arbetade på hur den skulle fortsätta, var den passade in och om den alls skulle vara med), och då plötsligt kastades jag ut ur alltsammans. Det var som att vakna ur en dröm, man glömmer ju då vanligen alltihop, och mitt blodtryck måtte verkligen ha skjutit i höjden.

Jag faktiskt kunde inte öppna, och jag kunde inte som en annan yrvaken heller komma på något svepskäl, så jag sa som det var. Att jag är författare (det måste man få kalla sig när man håller på med en bok), att det inte passar att han kommer nu för  jag sitter i morgonrocken och skriver, att jag måste veta om någon ska komma, att jag inte kan ha regelbundna tider.

Nå, jag tror att min gårdskarl vad mig beträffar redan är beredd på alla möjliga avvikelser från de vanligaste rutinerna och kutymerna (jag hade ju kvällsjobb och sådant förut), så hann fann sig bättre än jag i denna situation och frågade genom den stängda dörren om han får komma i morgon halv  tolv. Jag sade ja, och tack. Att återgå till texten var omöjligt - men det var faktiskt hög tid att ta en dusch och laga lunch. I kväll måste jag bara komma ihåg att inte sitta uppe till halv två och att jag är "fast" en stund i morgon.

Nu är det faktiskt inte så här alla dagar! Och inte i alla skeden av skrivandet heller. Men jag tänker sluta säga folk att jag arbetar oregelbundet (det gjorde jag också nu), för det är faktiskt inte riktigt det jag gör. Jag stiger tämligen regelbundet upp vid 8-tiden, kokar kaffe, sätter mig vid datorn i morgonrocken, skriver till tonerna av "Muistojen bulevardi", ibland ännu en timme efter det, stiger sedan upp "på riktigt" - nöjd och glad över att redan ha "gjort någonting", fastän det ännu är förmiddag. Att jag "har morgon" ännu klockan tolv hör verkligen till undantagen. Men om det behövs, så - jag är ju faktiskt för en gångs skull "fri".

Mitt på dagen går jag oftast ut, på ärenden: till Luckan, bibblan, butiken ... Sedan skriver jag igen, ofta med radion på, "Klassista kahteen" eller den musik som kommer efter fyra, varefter det är dags att ta en kvällspromenad. Hrmmm ... (Det finns under vinterhalvåret nog en del att skylla på för att lyckas göra den promenaden antingen överhoppad eller kort.)

Men alltså, detta är på ett ungefär mina "dagsrutiner". Även om jag efter Lärkkullaveckan - och efter dagens fadäs - kanske ska ta och ändra på dem lite grann: Raka spåret i duschen, inget skrivande förrän jag är påklädd och har ätit frukost, ut och gå vid elva eller tolv - så att det också "är gjort". Risken finns då att det inte alls blir skrivet under resten av dagen. Visserligen är jag typ nattuggla, men om kvällarna kan jag ha program av annat slag, eller jag kan åtminstone vilja se eller lyssna på några.

Det var det. Ingen knorr på slutet denna gång, för snart stänger både Luckan och bibblan och jag har ännu inte sett igenom dagens Husis.


20 januari 2015

Uppdatering

Hinner inte blogga nu, eftersom jag håller på med skrivande av annat slag, men:
Intervjun med mig på sidan "Här kommer Arla till moster My" är nu uppdaterad, så texten går att klicka på och därmed förstora samt läsa innantill:-)

Också till intervjun med Klara Sarban bör man nu få tillgång genom ett enkelt klick, i detta fall på länken.

*

Åh, vad jag längtar efter sommar sol!


14 januari 2015

Framåt, mot ljuset!

Hade tänkt servera er någon liten hälsning till Knut igår men var liksom inte riktigt upplagd för, det. Vintervädret, ni vet - januari som varje år är lång som ett halvår (fast sen är det plötsligt maj!) - och allt som är så sorgligt och sorgset både fjärran och när att man skam till sägandes helst stannar kvar i sitt ide:





Men passar man sig inte varar julen "än till påska", så även om den för min del inte kom att bli bortstädad igår ska den nog bli det idag. ('Nog' i den finlandssvenska, inte den sverigesvenska, betydelsen.)


För som den beskäftige tomten till vänster konstaterar (och han är cirka 60-90 år):

Dagarna är faktiskt redan längre än i julas - en halvtimme, minst!








Därför: Vad väntar vi på?




Foto: BM Storgårds