27 januari 2015

Skrivro

Förra veckan hade jag den sagolika förmånen att få vistas på Lärkkulla som författarstipendiat! Fem dagar utan egna praktiska plikter, borstskämd med av andra lagad regelbunden, god och hälsosam mat, ägnade jag resten av dygnets vakna timmar (och jag sov inte mycket) åt att skriva: dels skriva nytt, dels fila på utkast, se över ordningsföljden på redan färdiga texter, samt deleta sådant jag äntligen förstod att göra mig av med. (Jag har en tendens att samla på textstumpar såsom andra samlar fickorna fulla med snörstumpar "som kan vara bra att ha".)

Meningen är att min sjätte bok (nåja, femte "egentliga") ska bli färdig någon gång. Nej, inte någon gång utan inom detta år. Inte bara inom detta år utan redan före påsk. Redan i februari eller mars ska manuskriptet vara klart att sändas in för granskning till det förlag jag haft och har kontakt med.
Stort Tack till Lärkkulla som gav mig denna puff, så jag fick ta ett stort kliv framåt!

Ställen där man i lugn och ro får koncentrera sig är A och O för dem som skriver. Det finns inte för många sådana platser; de jag själv känner till råkar finnas i Sverige, förutom just Lärkkulla som finns i Finland. Ett vistelsestipendium behöver inte alls gälla någon särskilt lång tid. En effektiv vecka är alldeles tillräckligt för att man ska vara på hugget en tid framöver. Längre vistelser än så skulle fordra vissa arrangemang, såsom att ha med flera omgångar rena kläder och att få ordnant med blomvattning. Fem dygn är perfekt. Åtminstone för mig. Även om amaryllisen denna gång hade hunnit blomma ut under tiden. Det som här på bilden ännu bara vara en knopp, var den sista blomma som fanns kvar när jag kom hem - av denna julblommas andra "kull" med hela 6 stycken utslagna blommor. Dess bättre tycks en tredje stjälk med fart nu skjuta i höjden!




Men hur bär sig andra författare åt för att inte bli störda när de sitter hemma och skriver?!  Och hur förklarar de för någon som helt sonika ringer på deras dörr klockan tolv att de inte kan öppna, för de sitter ännu i bara morgonrocken? Verkligen genant, men idag gick det just precis så. Trådtelefonen var avstängd, mobilen kopplad på ljudlöst, jag själv precis mitt inne i en text som jag var missnöjd med och försökte göra om och ändra synvinkel på (samtidigt som min hjärna arbetade på hur den skulle fortsätta, var den passade in och om den alls skulle vara med), och då plötsligt kastades jag ut ur alltsammans. Det var som att vakna ur en dröm, man glömmer ju då vanligen alltihop, och mitt blodtryck måtte verkligen ha skjutit i höjden.

Jag faktiskt kunde inte öppna, och jag kunde inte som en annan yrvaken heller komma på något svepskäl, så jag sa som det var. Att jag är författare (det måste man få kalla sig när man håller på med en bok), att det inte passar att han kommer nu för  jag sitter i morgonrocken och skriver, att jag måste veta om någon ska komma, att jag inte kan ha regelbundna tider.

Nå, jag tror att min gårdskarl vad mig beträffar redan är beredd på alla möjliga avvikelser från de vanligaste rutinerna och kutymerna (jag hade ju kvällsjobb och sådant förut), så hann fann sig bättre än jag i denna situation och frågade genom den stängda dörren om han får komma i morgon halv  tolv. Jag sade ja, och tack. Att återgå till texten var omöjligt - men det var faktiskt hög tid att ta en dusch och laga lunch. I kväll måste jag bara komma ihåg att inte sitta uppe till halv två och att jag är "fast" en stund i morgon.

Nu är det faktiskt inte så här alla dagar! Och inte i alla skeden av skrivandet heller. Men jag tänker sluta säga folk att jag arbetar oregelbundet (det gjorde jag också nu), för det är faktiskt inte riktigt det jag gör. Jag stiger tämligen regelbundet upp vid 8-tiden, kokar kaffe, sätter mig vid datorn i morgonrocken, skriver till tonerna av "Muistojen bulevardi", ibland ännu en timme efter det, stiger sedan upp "på riktigt" - nöjd och glad över att redan ha "gjort någonting", fastän det ännu är förmiddag. Att jag "har morgon" ännu klockan tolv hör verkligen till undantagen. Men om det behövs, så - jag är ju faktiskt för en gångs skull "fri".

Mitt på dagen går jag oftast ut, på ärenden: till Luckan, bibblan, butiken ... Sedan skriver jag igen, ofta med radion på, "Klassista kahteen" eller den musik som kommer efter fyra, varefter det är dags att ta en kvällspromenad. Hrmmm ... (Det finns under vinterhalvåret nog en del att skylla på för att lyckas göra den promenaden antingen överhoppad eller kort.)

Men alltså, detta är på ett ungefär mina "dagsrutiner". Även om jag efter Lärkkullaveckan - och efter dagens fadäs - kanske ska ta och ändra på dem lite grann: Raka spåret i duschen, inget skrivande förrän jag är påklädd och har ätit frukost, ut och gå vid elva eller tolv - så att det också "är gjort". Risken finns då att det inte alls blir skrivet under resten av dagen. Visserligen är jag typ nattuggla, men om kvällarna kan jag ha program av annat slag, eller jag kan åtminstone vilja se eller lyssna på några.

Det var det. Ingen knorr på slutet denna gång, för snart stänger både Luckan och bibblan och jag har ännu inte sett igenom dagens Husis.


2 kommentarer:

  1. Tack för denna fina och infallsrika text!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv för alla fina dikter - fast dagens har jag ännu inte hunnit läsa! Det har nämligen nyss tagit mig en timme att trassla mig igenom en formulärsdjungel bara för att få ett par små uppgifter ändrade ... Tänk vad mycket lyriskt och spirituellt mänskligheten skulle åstadkomma utan alla tidstjuvar!

      Radera