28 januari 2015

Tack för Impulsen, Wilhelm Kvist!

I förbifarten medan jag lyssnar på Sibelius etta från en cd i datorn (eftersom jag inte idag har möjlighet att närvara i Musikhuset):

Det kan hända jag inte riktigt varje gång har läst vad Wilhelm Kvist skrivit i Hufvudstadsbladet, och det kan hända att jag inte riktigt varje gång (men ofta nog) har kunnat hålla med honom i alla hans resonemang - men idag, efter att ha läst hans Hbl-kolumn, eller "Impuls", med rubriken Vem behöver musiken i Vega? skulle jag ha lust att kasta mig i famnen på honom och ge honom en stor kram!!

Jag håller med vartenda ett ord (förutom namnen på några "band" som jag inte känner till ...) och jag skulle vara den första att börja lyssna på åtminstone de seriösa programmen och på lokalradionyheterna i Vega om jag bara slapp hoppa till av den förfärliga flödesmusiken som hela tiden avbryter dem som talar - eller alltså mig som ska lyssna på det som sägs. (Och dessutom med helt annan ljudvolym.)

Vad Wihelm Kvist inte säger - hans kolumn ska ni läsa själva, den återger jag inte här - men som jag säger själv, är att alla denna musik à la "tättä-lällä jää-jää-jää" (fortfarande mitt, inte WK:s uttryck, för han uttrycker sig verkligen sakligt!) garanterat bidrar till det ökande antalet minnessjukdomar och annat som tyder på degenererade hjärnor hos var och varannan av oss.

Inte behöver man "förstå" och "få sig förklarad" all klassisk musik, ifall det var någon som trodde det, utan man bara låter den - ja, just flöda!!

Det kan vara underbart att möjligast koncentrerat lyssna till en kammarkonsert eller en symfoni eller vad som helst för ett klassiskt verk när man har tid och känner för det - men jag själv brukar dessutom dagligen och gladeligen unna mig att ha musiken på (och då utan avbrott för alltför mycket tal) medan jag skriver eller lagar mat - alldeles på samma sätt som när man lyssnar till ljuden i naturen.

Inte behöver man "förstå" ljuden från stormande hav, sjungande fåglar (jag har ingen aning om vilken fågel som sjunger vad - då vet jag faktiskt mer om instrument), skogens brus, gräsets sus ... Man bara lyssnar, och resten sköter hjärnan om - och det vi kallar själen. Samma sak med musik.

Det är underbart att i lite högre ålder inse att man både känner igen och kan njuta allt mera av allt mera musik och att även märka skillnaderna när samma symfonier spelas, tolkas och uttrycks på helt olika sätt, samt att känna hur musiken går in genom "märg och ben" och påverkar en ännu mycket mera än den gjorde medan man var ung.

Inte är klassisk musik "svår" men den innehåller och uttycker så oändligt mycket mera än bara "kiss kiss love"-musiken och det man får ut av den ökar med tiden och erfarenheten.

Just nu har jag ändå faktiskt låtit mig distraheras så pass av detta bloggande att jag måste ta och höra skivan en gång till ...

Men ännu ett par tillägg: Jag som nu sade detta är inte musiker själv (har bara sjungit i kör någon gång), men jag har lyssnat till andras musicerande sedan jag var ung.
   Under vissa år på 1980- och 1990-talet när jag var sjuk och hade tubseende och inte på villkor kunde koncentrera mig på musiken under konserterna jag gick på (utan snarare på att hålla mig vaken), märkte jag ofta senare att musiken ändå påverkat mig, att delar av den dök upp i min hjärna ännu långt efteråt och att all denna påverkan kändes positiv.
   Många år efteråt, som frisk, märker jag ofta vid radion eller på live konserter att det finns mycket jag känner igen av sådant jag knappast har hört på annat än då, för mycket länge sedan. (Jag har ändå mest arbetat de senaste åren, och det med alldeles annat än musik.)

Musik kan påverka oss på outgrundliga vägar, också utan att "vänster hjärnhalva" är särskilt mycket involverad. Det säger jag av egen erfarenhet. Kanske Wilhelm Kvist känner till en del vetenskapligt kring detta? I så fall är jag idel öra/öga.

Som sagt: Nu knäpper jag på skivan en gång till.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar