03 juni 2015

Häromdagen läste jag ... IV

Det är många böcker av olika slag jag läser utan att det blir av att kommentera dem i bloggen, men detta är heller ingen egentlig bokblogg. Då och då vill jag ändå ge mina läsare ett och annat tips.

En viktig och starkt berörande bok jag läste någon gång på vårvintern och som jag även då skrev en kort recension av på Bokrecension.se är Susanne Mertz Från inbillningssjuk till dödssjuk. Om den svenska sjukvårdens haveri. Nisus, 2014.

Idag när jag i Hufvudstadsbladet läste om den finlandssvenska skådespelaren Peik Stenberg och hans eventuellt fästingburna sjukdom, vars borreliosdiagnos läkare är oeniga om, kom jag åter att tänka på den här boken och beslöt att genast tipsa om den. Författaren, vars bok kommit ut postumt, hade visserligen flera andra sjukdomar än just fästingburna, men hon hade några sådana också - och en del av denna hennes självbiografiska men med stor medicinsk kunskap (hon var bl.a. magister i klinisk medicin) gjorda sjukdomsberättelse handlar om just dem och om långdansen kring deras diagnostisering.

Jag undrar verkligen varför man i finländska medier alltid bara talar om borrelios och TBE när man ute i Europa av allt att döma känner till långt flera sjukdomar som kan vara fästingburna, såsom t.ex. fästingfeber och babesios.

Den som vill läsa en välskriven bok om hur det kan gå till när man söker hjälp för symtom som har mindre vanliga orsaker än dem som läkarna i första hand tenterat och läst om har stor nytta av att läsa denna bok. Det har nog egentligen vem som helst som har med vård att göra: politiker, läkare, vårdpersonal, samt patienter och deras anhöriga.

Jag har för länge sedan lämnat tillbaka boken till biblioteket (den finns på Ekenäs bibliotek) och ställer inte upp med någon mera ingående recension här och nu, men det förvånar mig mycket att boken inte verkar ha väckt någon debatt i Sverige där den kom ut.

Om nu Maciej Zarembas: Patientens pris (som jag bloggade om den 26.5 2014) väckt så mycket diskussioner i offentligheten som jag förstått att den gjorde - varför har inte den här boken gjort det? Den är ett utomordentligt komplement och ger s.a.s. kött på benen åt det teoretiska tänket.

Förutom min egen minirecension som ni finner här:

http://www.bokrecension.se/9197458449

tycker jag ni - framför allt! - skulle ta er en titt på bokens och förlagets egen webbplats, här:

http://www.nisus.se/merz/

Om ni dessutom just nu finner detta med fästingar och borrelios och även annat dessa smådjur kan ställa till med aktuellt, tycker jag ni till att börja med skulle läsa följande provkapitel, som det också finns en länk till på ovannämnda webbplats:

http://www.nisus.se/merz/provkapitel/merz_borrelios.pdf

Lycka till! Och återkom gärna med kommentarer - men först sedan ni har läst:)


02 juni 2015

Djungelsamhället

Jag har inte bloggat för att jag har skrivit. (Vad jag har skrivit får framtiden utvisa. Eventuellt.)

Bland det första jag fick för mig att göra sen jag sänt in min text dit den skulle var att försöka beställa ett pass. Mitt nuvarnade går ut om några månader. Jag googlade på passbyrån raseborg och gissa vart jag kom! Till The Finnish Historical Omnibus Society. Hur krångligt kan ett samhälle bli? Nej, inte bli, utan - göras! För människor är det som åstadkommit denna värld av elektroniska djungler.
Alla som stjäl en halvtimme eller mer av andras livstid i onödan borde få böta! Gör åtminstone LL-sidor (LättLästa - ni vet nog) för inte bara dem som har läs- och skrivsvårigheter - och de lär vara många - utan också alla dem som inte vill öda sin tid i onödan utan få sina ärenden snabbt och enkelt skötta - såsom förut.

Naturligtvis fann jag ganska hastigt en sida om pass. Först var där en massa text om vad ett pass är för någonting ... och efter "bara" kanske 5-10 klick hittade jag en länk till hur man gör en ansökan om pass. Därifrån vidare till själva blanketten fordrade ett klickande via banken till något slags medborgarkonto och väl därinne frågades det tre(!)  gånger efter både telefonnummer och e-postadress, och när man äntligen kom förbi dessa upprepningar stod det att fotot måste finnas färdigt redan i detta första beställningsskede - trots att det ändå också fordrar tidsbeställning och besök på poliskontoret - och att om man inte har fotots elektroniska nummer till hands så ska man spara ansökan fast den är på hälft och återkomma när man har fotot och numret ...

Innan jag tänkt spara denna halvfärdiga ansökan med sina tredubbla telefonnummer och e-postadresser ville jag kolla var på min hemort jag kan få ett sådant där foto - för det skulle alltså också vara elektroniskt på något vis. Jag hittade uppgiften men därifrån kunde man inte gå tillbaka för att spara ansökan - utan då hade man redan automatiskt blivit utkastad!

När allt det här redan tagit säkert minst 20 minuter försökte jag finna ett telefonnummer för den där tidsbokningen men nix. Också denna bokning ska uppenbarligen göras elektroniskt och det fordrar också flera klick och letanden på en sida som var full med annat som inte alls gällde just den saken. Brus kallas sådant, inom informationsvetenskapen - där lär man sig att inte överösa den som söker en uppgift med allt möjligt annat på samma gång.

Eftersom min hemort inte längre finns utan jag måste åka tåg till ett centrum i en stadsdel som förut var en helt annan stad så vet jag faktiskt inte nu med någon säkerhet ens exakt var hela poliskontoret i det som numera är min stad är beläget. (Varför måste man åka tåg eller dyr landsvägsbuss inom en stad - borde inte alla större städer ha ett trafikverk med månadskort ...?)

Så klart ordnar det sig. Jag menar med passet. Jag bara börjar om från början med att skaffa foto och sen på nytt gå in på det där kontot och göra om hela ansökan, men ...

Det här gäller ju faktiskt inte enbart polisen utan nästan allting i detta land! Och kanske andra länder också - vad vet jag, men åtminstone i Sverige lär det förekomma LL-sidor hos myndigheter och organisationer. Här sägs det titt och tätt vara behändigt att "bara" gå in på nätet vad saken än gäller, men det är just precis behändigt som det inte är!

För det första jobbar de flesta vid dator 8 timmar om dagen. Att det sedan dessutom krävs att de ska sitta och leta igenom en hel djungel av informtionsbrus på sin fritid - för enkla saker som förut gick på 5 minuter per telefon eller genom att tåga in på ett kontor - är faktiskt att begära för mycket. Hur har vi gått med på denna utveckling - förlåt inveckling - egentligen?

Man har väl annat att göra av ett enda mänskoliv än att "bo med huvudet i datorn" - samtidigt som medierna ropar ut hur illa forskningen visat att det är att leva sittande!

Tja, det här var varken ett kåseri eller en text av någon som helst litterär dignitet - utan ett yttrande av en helt vanlig medborgare som förr 10 år sen bara behövde gå 2 kvarter och kliva in på poliskontoret, här på den f.d. ort där denna medborgere fortfarande bor, och lämna in ett foto samt fylla i en tämligen enkel blankett och sedan vänta ett par veckor på att  gå och avhämta passet.

Ingenting blir bättre och intelligentare av att krånglas till, varken i samhället eller annanstans.

Punkt slut.

PS Återkommer till något trevligare när jag fått det där passfotot taget och tiden beställd ...

PPS (någon timme senare): från Medborgarrådgivningen, dit man kom då man öppnat ovannämnda konto, fick jag åtminstone ett snabbt och sakligt svar med telefonnummer till tidsbeställningen. Bra att det fortfarande finns alternativ!