02 juni 2015

Djungelsamhället

Jag har inte bloggat för att jag har skrivit. (Vad jag har skrivit får framtiden utvisa. Eventuellt.)

Bland det första jag fick för mig att göra sen jag sänt in min text dit den skulle var att försöka beställa ett pass. Mitt nuvarnade går ut om några månader. Jag googlade på passbyrån raseborg och gissa vart jag kom! Till The Finnish Historical Omnibus Society. Hur krångligt kan ett samhälle bli? Nej, inte bli, utan - göras! För människor är det som åstadkommit denna värld av elektroniska djungler.
Alla som stjäl en halvtimme eller mer av andras livstid i onödan borde få böta! Gör åtminstone LL-sidor (LättLästa - ni vet nog) för inte bara dem som har läs- och skrivsvårigheter - och de lär vara många - utan också alla dem som inte vill öda sin tid i onödan utan få sina ärenden snabbt och enkelt skötta - såsom förut.

Naturligtvis fann jag ganska hastigt en sida om pass. Först var där en massa text om vad ett pass är för någonting ... och efter "bara" kanske 5-10 klick hittade jag en länk till hur man gör en ansökan om pass. Därifrån vidare till själva blanketten fordrade ett klickande via banken till något slags medborgarkonto och väl därinne frågades det tre(!)  gånger efter både telefonnummer och e-postadress, och när man äntligen kom förbi dessa upprepningar stod det att fotot måste finnas färdigt redan i detta första beställningsskede - trots att det ändå också fordrar tidsbeställning och besök på poliskontoret - och att om man inte har fotots elektroniska nummer till hands så ska man spara ansökan fast den är på hälft och återkomma när man har fotot och numret ...

Innan jag tänkt spara denna halvfärdiga ansökan med sina tredubbla telefonnummer och e-postadresser ville jag kolla var på min hemort jag kan få ett sådant där foto - för det skulle alltså också vara elektroniskt på något vis. Jag hittade uppgiften men därifrån kunde man inte gå tillbaka för att spara ansökan - utan då hade man redan automatiskt blivit utkastad!

När allt det här redan tagit säkert minst 20 minuter försökte jag finna ett telefonnummer för den där tidsbokningen men nix. Också denna bokning ska uppenbarligen göras elektroniskt och det fordrar också flera klick och letanden på en sida som var full med annat som inte alls gällde just den saken. Brus kallas sådant, inom informationsvetenskapen - där lär man sig att inte överösa den som söker en uppgift med allt möjligt annat på samma gång.

Eftersom min hemort inte längre finns utan jag måste åka tåg till ett centrum i en stadsdel som förut var en helt annan stad så vet jag faktiskt inte nu med någon säkerhet ens exakt var hela poliskontoret i det som numera är min stad är beläget. (Varför måste man åka tåg eller dyr landsvägsbuss inom en stad - borde inte alla större städer ha ett trafikverk med månadskort ...?)

Så klart ordnar det sig. Jag menar med passet. Jag bara börjar om från början med att skaffa foto och sen på nytt gå in på det där kontot och göra om hela ansökan, men ...

Det här gäller ju faktiskt inte enbart polisen utan nästan allting i detta land! Och kanske andra länder också - vad vet jag, men åtminstone i Sverige lär det förekomma LL-sidor hos myndigheter och organisationer. Här sägs det titt och tätt vara behändigt att "bara" gå in på nätet vad saken än gäller, men det är just precis behändigt som det inte är!

För det första jobbar de flesta vid dator 8 timmar om dagen. Att det sedan dessutom krävs att de ska sitta och leta igenom en hel djungel av informtionsbrus på sin fritid - för enkla saker som förut gick på 5 minuter per telefon eller genom att tåga in på ett kontor - är faktiskt att begära för mycket. Hur har vi gått med på denna utveckling - förlåt inveckling - egentligen?

Man har väl annat att göra av ett enda mänskoliv än att "bo med huvudet i datorn" - samtidigt som medierna ropar ut hur illa forskningen visat att det är att leva sittande!

Tja, det här var varken ett kåseri eller en text av någon som helst litterär dignitet - utan ett yttrande av en helt vanlig medborgare som förr 10 år sen bara behövde gå 2 kvarter och kliva in på poliskontoret, här på den f.d. ort där denna medborgere fortfarande bor, och lämna in ett foto samt fylla i en tämligen enkel blankett och sedan vänta ett par veckor på att  gå och avhämta passet.

Ingenting blir bättre och intelligentare av att krånglas till, varken i samhället eller annanstans.

Punkt slut.

PS Återkommer till något trevligare när jag fått det där passfotot taget och tiden beställd ...

PPS (någon timme senare): från Medborgarrådgivningen, dit man kom då man öppnat ovannämnda konto, fick jag åtminstone ett snabbt och sakligt svar med telefonnummer till tidsbeställningen. Bra att det fortfarande finns alternativ!




2 kommentarer:

  1. Det är ju i själva verket hur enkelt som helst. Bokning görs på Polisens sajt, där man kan välja kontor, se lediga tider osv.

    https://www.poliisi.fi/pass/att_ansoka_om_pass

    De flesta fotoaffärer torde ha praxisen att de tagna passfotona går direkt in på en databas, som också polisen har tillgång till, och de kan ta dem därifrån när det behövs. Man får fysiska passfotom med sig, men de behövs inte annat än i undantagsfall.

    SvaraRadera
  2. Tack, men den adressen borde man alltså då ha känt till på förhand. Visst kom man förr eller senare dit också via sökmaskinen. Medborgarkonto krävs i varje fall (och den registreringen ynglade genast av sig i några e-brev), och tidsbokningen ser inte alldeles enkel ut med en massa rutor som ska fyllas i. Något telefonnummer såg jag inte. Det tar i vilket fall som helst längre tid att leta fram dessa uppgifter än förr då man bara slog upp i telefonkatalogen. Dessutom måste man alltså till en f.d. annan ort med tåg/buss för att kunna sköta ärendet tlll slut. Vad jag påtalar är som sagt inte endast just detta med polis och pass utan hela denna tendens i vårt samhälle att föra över allting till elektroniska sajter som i de flesta fall är snåriga och tar tid att leta sig igenom innan man har funnit den rätta länken. Hur gör en 90-åring som ska ha pass eller sköta sin deklration, till exempel? Svaren från Medborgarinfon var f.ö. anonyma. Själv får man nog sin fråga med namn och nummer arikiverad. "Storebror ser dig." Detta är naturligtvis bara en detal men trenden i riktning mot mera styrning och mindre frihet är tydlig. Allt som sker på nätet finns dessutom alltid kvar på något sätt.

    SvaraRadera