25 oktober 2015

Söndag i "vintertid"

När man ingenting har att säga, ska man inte säga något alls ... Passiv är jag inte, snarare har jag för många järn i elden; frågan är bara om järnen är vikt. Världshändelserna är det andra som kommenterar, muntligen nog också jag, här på orten tillsammans med bekanta.

Här är ett inlägg jag lagt märke till, trots att jag inte håller mig med tidning, och som jag tror är viktigt:

http://hbl.fi/opinion/lasares-brev/2015-10-22/775102/verklighetsforfalskning-ar-inte-humanism

Om det nu är kvar som sökbart på nätet. Det är Nytte Ekmans debattartikel, i Hufvudstadsbladet i fredags (23.10), "Verklighetsförfalskning är inte humanism".  Nog tror också jag det är 'folkvandring' vi borde tala om nu, inte 'flyktingström' - åtminstone inte enbart. Alla människor ska ändå naturligtvis bemötas jämlikt och med respekt.

Nätkommentarer har jag slutat göra, sådana man gör i samband med program och artiklar, vilket jag ännu rätt nyligen gjort när det gällt exempelvis tågtrafiken. - Ja, från och med idag kan man inte åka hem om kvällarna längre, till västra Nyland från Helsingfors efter nio. Till Åbo lär man kunna åka med buss, men den går inte via Karis.

Kommentarsrutorna på Yle:s sidor är faktiskt bland det mest frustrerande man tycks kunna ägna sig åt. Så fort man försökt sig på att säga något sakligt får man sig ett slag under bältet (förutsatt att ens inlägg alls kommer med). Frågar man bekanta så har de aldrig läst. - Borde det trots allt vara så, som i tidningarna, att man alltid tvingas sätta ut sitt riktiga namn? Eller är det viktigt (för vem - redaktörerna, kanske?) att få veta vad "folket" (en liten grupp nördar?) alla dagar tycker om allt? Medan kunskap ändå sprids längs andra kanaler.

Igår ägnade jag flera timmar åt en genomgång av viktig gammal e-post jag inte vill ha kvar i e-postkorgen men ändå ville läsa och delvis spara i en egen mapp. För tio år sedan hade jag nämligen äran att vara med på en e-postlista, som gällde medicin och vetenskapsdebatt. Docenten i psykiatri, Per Dalén, han som gjort en efterskrift till min bok (Natten skingras, dagen gryr) men som inte längre finns ibland oss, brukade nämligen referera och kommentera innehållet i en del tidskrifter och rapporter. Han var mycket kunnig och klartänkt, och kunde dessutom sin svenska. Mycket av det han sagt är fortfarande högaktuellt. Någon borde göra en bok av dessa mejl, sade nyss en annan som kände till dem. Men inte jag, som har bara några tiotal.

På tal om mina "bokprojekt" så är jag i limbo. Nu är det inte jobbet som bromsar mig, inte just heller jag själv (även om det kan ha varit onödigt att läsa över nittio böcker hittills i år och så börja bruka tid på en nybörjarkurs i akvarell) - utan det är väntan. Väntan. Väntan är gissel. (Inte enbart för små barn.) Naturligtvis förstår jag att den är ett måste, att de jag samarbetar med själva faktiskt lider av överbelastning. Men gisslet heter inte alls otålighet - det som stör är själva avbrottet i det som kallas 'flow'. Och de är självfallet oskyldiga, de jag väntar på, till att mitt flow varit avstannat också förut. Av andra orsaker, men det har då delvis gällt samma "projekt". (Snälla språkvårdare, ge oss ett annat ord för det vi håller på med än "projekt"; det låter så inrutat, på något sätt! "Cyklisk planering", skrev min pappa Gunnar en understreckare om på 1960-talet, den tid när "planering" var ett modeord och Hufvudstadsbladet en gedigen rikstidning. Men nu har jag alldeles trillat av "cykeln".)



Jag hade i alla fall sorterat och gallrat, bland alla mina under ett decennium samlade (och "över hela huset utspridda") texter och utkast, skrivit om och strukit ut och försökt mig på en helhet. Sedan jag sänt in den hade jag tagit  paus. Alldeles medvetet, först. Tänkt det var bra att ha alltsammans på avstånd. Fira sommar. Som inte blev någon sommar. För när vädret blev vackert, i början av augusti, och jag börjat se igenom texten på nytt . då var det datorn kraschade. - Hur det gick med den har jag redan bloggat om. Hårdskivan byttes, allt var frid och fröjd. Men alla dessa nästan otaliga "uppdateringar" ...? Tur, att jag sällan måste följa klockan! Att jag slipper räkna tillspillogivna timmarna. Och nu tror jag kanske att datorn är okej. Windows 10 och allt. Fast det nog en morgon denna vecka såg mycket konstigt ut på skärmen, med "provisorisk inloggning", vilket fick mig att befara en ny krasch ...

Men såsom jag nu håller på, idag, är det jag själv som är tidstjuv. Nå, det fanns en extra timme att ta av idag. Dessutom är det söndag. Söndagen borde få vara vilodag. Den dag man samlar ihop sig, tänker på sin inre och på en yttre rymd ... Ger sig ut i naturen ... Det ska jag själv faktiskt göra idag, även om himlen ser ut som en silverbricka från antiken.

Om inte annat, så ska jag på bokcirkel klockan femton, till Karis Antikvariat. Söndagen idag är den sista då vi har nobelpristagare som tema. Tyvärr hinner vi knappast till årets, Svetlana Aleksijevitj, vars böcker ingen av oss åtminstone förra veckan ännu hade läst - men vi får väl återkomma till dem, senare under ett annat tema. Från och med nästa vecka och en tid framöver kommer vi cirkeln att tala om läsa lyrik. Personligen skulle jag önska att vi var fler som deltog; två till fyra deltagare är för lite. Även om vi alla nog har böcker som intresse - från helt olika utgångspunkter.

Det är för övrigt inte endast min text "projekten" gäller, de egna som jag nu ska blåsa liv i. Det är också en annans berättelse, en för barn, en där historia och nutid i bästa fall möts. Men det är för tidigt att orda mer om den. Jag samlar dessutom på material, som om jag skulle tro att jag lever till hundra ... Fast jag kastar nog också bort. Det är omöjligt att "bara vara". Och kanske det är bra. Tänk, det här ändå är samma "jag", som i trettio-fyrtioårsåldern satt i en stol och "stod ut", ibland bara en minut i taget, mager som en sticka men tung som en säck: feldiagnostiserad och nerdrogad av receptbelagda mediciner mot "depression", tom i huvudet utom när det undermedvetna plötsligt bara vällde sin "information" över henne och åstadkom en fruktansvärd ångest - i bägge fallen biverkningar av tabletter, av tand- och rotfyllningar, dolda infektioner, överansträngning ... - Nej, läs hellre boken, det var ju för att inte börja svamla jag skrev den. Och ni kan själva ha nytta av den! Hur många av dagens "depressioner" är i själva verket något annat?)


                                                      http://www.bmstorgards.fi/swe/2/6


På tal om böcker var jag på Bokmässan i torsdags. Både jag och den väninna som var med mig, tyckte det räckte med en dag. Förr skulle vi gärna ha strosat omkring där fyra dager i följd.  "Åldern?" frågar en del. Inte vet jag. Tröttare var jag ju förr. Men det är nog en sorts mättnad - vi har varit här så många gånger redan, och ingen hinner ändå ta del av särskilt många program. Vi hörde på några, plockade på oss ett par kilo tidskrifter man fick gratis, köpte någon bok till mässpris (för min del Arlette Starcks roman Grönt bläck), minglade lite - och åkte nöjda hem. Hoppas ändå att några intervjuer ska gå att se på nätet efteråt. Idéer får man, förstås. Men har man bara två armar och en liten pension får man vara glad att böcker kan lånas. De måste inte läsas just när de är nya.

Molnen börjar skingras och jag har blivit hungrig. Såhär såg molnen ut för ett par veckor sedan, när jag såg ut från min balkong. Som Mose brinnande buske, tyckte en vän om det röda bak trädtopparna; jag bor på en backe, i våning tre. Bilden är inte redigerad, det var en ovanligt grann solnedgång.




                                                                                                                                                                                      Foto: BM Storgårds


(Uppdaterad 30.10)




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar