29 november 2015

1 Advent

Vad fort året gick. Tycker det var nyss jag låg i flunsa på julaftonen. Nu är ljuset tänt. Snart är det vår igen. Och så raskt promenaden gick idag, när himlen hade stora sjömansbyxor och hjärnan hela vägen levererade en adventspsalm att hålla takten till: "... Gör dina portar vida ..." Psalmer har ofta hurtig rytm. Jag sjöng nu inte högt, men humöret var både tacksamt och på topp; tänka sig: blått på himlen, frisk luft, bara just så mycket grått att det samtidigt regnade! Vilket inte ens synts genom fönstret. Bara en av alla jag mötte hade tagit med sig paraply. Flera log. Någon gav en förvarning: På hängbron, men bara där, rådde verklig halka, från vått trä och fläckar av krasande is.














Foto: BM Storgårds

25 november 2015

Åter en dag som fordrar belysning

Det är som det är. Till morgonkaffet, i golvlampans sken, värmer jag min själ med en finlandssvensk klassiker, De sju dagarna, av Solveig von Schoultz. Idag ska jag gå på akvarellkurs, nybörjarkursen där jag är den enda som ingenting kan. (Målade bättre som 5-åring än jag gör nu.) Just i dagens kapitel stod det:

   Att lära sig.
   Vad som helst.
   Allt nytt väcker samma häpnad; långsamt, steg för steg närmar man sig det okända, medan det darrar i en av glupskhet.
   När Uva första gången får måla med akvarellfärg, hon är då tre och ett halvt år, skriker hon till när hon får den första färgklicken på fingret. Hon har alltid varit löjligt rädd för att smutsa ner sig. Men när hon märker att det är meningen att man skall kludda finns det knappast gränser för hennes hänförelse, helst klatschar hon alla färger på en gång, granna och våta, på samma fläck. Kan någon mänska förstå varför det blir grått och snuskigt i stället för lysande? Sen gör hon drypande tjocka stjälkar och väldiga blommor, det tycks bli vackrare. Allt detta kladdiga som rinner hit och rinner dit är något alldeles nytt för Uva som  brukar ty sig till mindre format och sirliga streck; vem vet, kanske skall detta som tvunget blir stort, strålande, slarvigt kunna veckla ut hennes försiktiga anlag för generositet? Om en stund, när hon behärskar tekniken lite bättre, försöker hon sig på en hyacint, den breda penselns drag fyller hela butikspappersarket: ett slags brun buske med tjocka blå klickar upptill.
   - Tänk att ja kunde göra den själv!
Jag sitter framför fönstret. Det är grått utanför. Då slår det mig: att gråvädret måste bero på, att himlen släppt loss sina många fantastiska färger - alla på en gång!


Senare på dagen



19 november 2015

I brist på solsken ...

... delar jag med mig av den här lilla glädjen, som var i knopp när jag fick den i söndags:






14 november 2015

Kvällens film

Så, nu har jag varit på bio igen, sett Ruben Östlunds Turist. Det gjorde gott.
Film är dock inte "mitt medium", och kanske börjar jag bli blasé: Kände mig lätt road, kunde inte riktigt ta skildringen på allvar. Psykologin var 70-tal, för mig som var en ung vuxen då, men allt det yttre var nutid.

Bara några ord

Hade jag vetat vad som skulle hända i natt hade jag självfallet inte haft en sån rubrik här som den igår. (Syftande bara på att texten var skriven i en hast.) Efter en dag med intensiv läsning av en brevbiografi om Solveig von Schoultz, och någon timmes koncentrerat skrivande (jag gör vissa ändringar i mitt manuskript), var jag för min lotterivinst på bio (såg filmkollaget om Ingrid Bergman), såg efter det på Skavlan, och skulle precis stänga av min dator, när jag såg vad som börjat hända. Sen såg jag på nyheterna ända till halv tre. Jag är väldigt ledsen jag med, sorgsen och särskilt på offrens vägar. Men jag är inte förvånad. Tyvärr. Vi måste trots allt var och en ta hand om vår egen vardag, värna om vår egen "mentalhygien" (ett vanligt ord ännu när jag var ung). Annars har vi inte några krafter att ta av om eller när det verkligen behövs. För egen del blir det nu att städa. Men med radion på. Och varma tankar, så långt de kan bära. (Nu piper det på mobilen; vi ska samtala, bry oss om varann här och nu - inte sitta hemma och grunna.)

13 november 2015

Hastigt och lustigt

"Säger man A, så ska man säga B" - men jag hinner inte. Flykting- och folkvandringsfrågan är för stor för min blogg - jag försöker fortfarande följa med, främst på den finska huvudkanalen. Och så på nätet, förstås, på både svenska och finska. Vad mina bokprojekt beträffar har jag fått både överraskande och mindre överraskande besked och utlåtanden. Mycket har hänt på några dagar (den här veckan känns redan som två veckor, minst); allt går nu framåt igen, men delvis på annat sätt än avsett. Detta gäller barnboken, främst, den som inte är skriven av mig (nämnd i bloggen 25 oktober). Mera berättar jag inte: "If you talk about it, you lose it." Idag är det fredagen den 13:e och jag ska gå på bio, för jag har vunnit kort till en filmvestival! Jag som aldrig brukat vinna på lotteri tycks ha börjat göra det nu, på äldre dar. Film har heller aldrig riktigt varit "min grej", men nu ingår faktiskt några filmer jag vill se. Trevlig fredag!