25 november 2015

Åter en dag som fordrar belysning

Det är som det är. Till morgonkaffet, i golvlampans sken, värmer jag min själ med en finlandssvensk klassiker, De sju dagarna, av Solveig von Schoultz. Idag ska jag gå på akvarellkurs, nybörjarkursen där jag är den enda som ingenting kan. (Målade bättre som 5-åring än jag gör nu.) Just i dagens kapitel stod det:

   Att lära sig.
   Vad som helst.
   Allt nytt väcker samma häpnad; långsamt, steg för steg närmar man sig det okända, medan det darrar i en av glupskhet.
   När Uva första gången får måla med akvarellfärg, hon är då tre och ett halvt år, skriker hon till när hon får den första färgklicken på fingret. Hon har alltid varit löjligt rädd för att smutsa ner sig. Men när hon märker att det är meningen att man skall kludda finns det knappast gränser för hennes hänförelse, helst klatschar hon alla färger på en gång, granna och våta, på samma fläck. Kan någon mänska förstå varför det blir grått och snuskigt i stället för lysande? Sen gör hon drypande tjocka stjälkar och väldiga blommor, det tycks bli vackrare. Allt detta kladdiga som rinner hit och rinner dit är något alldeles nytt för Uva som  brukar ty sig till mindre format och sirliga streck; vem vet, kanske skall detta som tvunget blir stort, strålande, slarvigt kunna veckla ut hennes försiktiga anlag för generositet? Om en stund, när hon behärskar tekniken lite bättre, försöker hon sig på en hyacint, den breda penselns drag fyller hela butikspappersarket: ett slags brun buske med tjocka blå klickar upptill.
   - Tänk att ja kunde göra den själv!
Jag sitter framför fönstret. Det är grått utanför. Då slår det mig: att gråvädret måste bero på, att himlen släppt loss sina många fantastiska färger - alla på en gång!


Senare på dagen



2 kommentarer: