Sitter vid
morgonkaffet med radion påslagen. När ettans uppslitande nyheter
slutat och i stället minnenas boulevard svept in mig i trygghetens
toner sticker jag handen i tidningskorgen och får bland allt som
blivit oläst men ändå inte kastats tag i artikeln Om det fula,
av Elisabeth Rynell.
Jag har inte plats
för gamla nummer av Provins, som jag får hem i min egenskap av
medlem i Norrlitt/FC Norr, men den här texten tycks vara utriven för
att bli läst. Den blir läst. Jag har inte längre någon aning om
musiken, den bara tycks ge mig läsro. Texten är det som drar: ”att
fulheten är sorgen över att inte äga en form, att vara bortlämpad
i formlösheten, att stå utanför det levande med nyckeln till
existensen avbruten i låset.”
Det här är en
essä jag berörs av, en jag ville dela med och prata om med andra.
Men tiden och musiken tar slut, nyheterna kastar ut mig i dagens
smatter. Till min glädje ser jag ändå att texten, den jag nyss
läste, ingår i en bok som heter Skrivandets sinne, en
samling essäer som väl ändå ska finnas på också ett
finlandssvenskt bibliotek. Jag slår upp den. Jodå, den finns, jag
får läsa den nästa år. Och det slår mig att det här är
nyårsaftonens morgon, att det på något sätt är fult att bara
sitta här och fundera, att jag ska resa mig och göra något gott av
den här dagen.
När städade jag
sist? Det är en vecka sen julaftonen. Då kommer jag att tänka på
bloggen, och på att jag ifjol gjort en krönika där, efter mönster
från andra som bloggar. Någon sån tänker jag inte göra i år.
Det känns inte som något särskilt intressant, inte ens för mig
själv. Däremot tänker jag räkna upp några böcker, av de dryga
hundra som jag under året har läst.
Det har funnits
år, ja – decennier, då jag skrev upp namnet på varenda bok jag
lyckats ta mig igenom, bara därför att jag undrade varför själva
detta att läsa med åren hade kommit att bli svårt; varenda titel,
omkring en per månad, rymdes på den tiden i min almanacka. Att jag
hade nåt slags sjukdom kanske jag förstod, jag åt ju piller som
karameller, minst 10-20 per dag – men var det den eller
var det biverkningar, som förvandlade bokstäver till bara ”myror på
marsch”, såsom i en barnbok av Ole Lund Kirkegaard?
Jag kunde läsa
en liten stump i taget, sen kom hjärnan av sig, och jag fick börja
om. Det är länge sen, och hur jag botades har jag berättat om i
en bok – vilket jag därför nu inte gör här. I alla fall är jag
numera pensionär, har under två år haft både tid och huvud att
läsa, och har till min egen förvåning också läst över hundra
böcker per år. Äter inga piller, utom vitaminer, och har hunnit
skriva också själv – vad det har lett till får vi se nästa år.
Men som sagt: Av de böcker jag har slukat år 2015, tänker jag nu
tipsa er andra om en del. Jag har på nytt börja skriva upp titlar,
inte för att deras fåtal bekymrar mig utan för att deras stora
antal gör dem lätta att glömma.
*
Senare. När jag i morse på
måfå plockade ut namn på böcker ur mitt häfte, visade sig de som
jag hade lust att nämna utgöra hela 2/3 av alla dem jag läst, så
nu har jag hållit både lunch- butiks- middags- och städpaus och
gör ett nytt försök, medan det redan börjat smälla därute. På
samma gång grupperar jag dem, men på mitt eget vis. Om biblioteken
höll sig med hyllor för genreöverskridande litteratur skulle
flertalet böcker hamna där. I viss mån är det klart att man måste
se till genrer och klasser, men såhär på nyårsaftonen tänker jag
inte vara bibliotekarie och än mindre leka litteraturvetare –
bägge två skulle gärna få ägna sig mera åt böckers egenvärde
som ”individer” än åt att stämpla och kategorisera dem. Men
till saken – här kommer listan på böcker och tips:
1. Svenskspråkig
prosa (skönlitteratur, biografier, berättelser, betraktelser,
fackprosa)
Andersson, Lena:
Utan personligt ansvar, 2014
– Fristående
fortsättning på Egenmäktigt förfarande, 2013. Min läsning
var lite som att gå längs en strand. Kusten lång, mycket sand, då
och då en sten eller snäcka, som man plockar upp och tittar närmare
på. Till sist har man kommit fram till parkeringen. Språk och stil är det
inget fel på, men vem av personerna är mest är utan ansvar? I
mina ögon är det den otrogne mannens hustru! Men säger jag varför
finns det risk att jag berövar någon den läsupplevelse boken de
facto är.
Antti, Gerda: Bara
lite roligt …, 1995
– Välskriven,
spännande, med väldigt mycket tänkvärt. Fann den på Karis
Antikvariat.
Axelsson, Majgull: Den jag aldrig var, 2005
– Likaså
en spännande och tänkvärd bok, men snårigare och svårare att ta
till sig än Gerda Anttis, här ovan. Läste den för att jag på
Bokmässan i Göteborg år 2005 hade hört en så intressant
diskussion mellan Majgull Axelsson och Kerstin Ekman. Liksom så
många andra böcker hade den fått vänta. Jodå – kommer säkert
att läsa Aprilhäxan också. Det goda med böcker är att de
sällan behöver läsas just när de utkommit.
Brunk Holmqvist,
Karin: Surt sa räven om rabarberna, 2012, samt
Kranvridarna, 2014
– Karin
Brunk Holmqvist böcker fungerar på mig ungefär som musikprogrammet
jag nämnde i morse (Muistojen bulevarde, som på svenska betyder
Minnenas boulevard). Visserligen rör sig författaren i nutid, men
oftast är det äldre personer hon beskriver, och på ett så
levande sätt, med mycket av värme, humor och hopp. Sånt behövs.
Personerna är såna att man önskar man var granne med dem. Fast
ingen annan av böckerna är i mitt tycke riktigt så finurlig som
den jag läste först: Sirila gentlemän sökes, 2008.
Boucht, Birgitta:
Tårar, kärlek, efterrätter, 2014
– LL-bok
(LL = Lättläst), en genre Birgitta Boucht är mästare på. Hon är
det på andra genrer också, men just i år har jag bara läst den
här av hennes böcker. Har ni ännu inte läst fjolårets Förklädd
och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift
– ta
och gör det!
Claesson, Stig: I
boulevadens skugga och andra skisser, 1983
– Stig
Claessons böcker hoppas jag ännu länge ska finnas att låna på
alla våra bibliotek. Till min förskräckelse har jag sett att de
börjat höra till dem
som magasineras
eller rentav utmönstras. För
att antalet lån är för litet? Låna! Inte en enda av dem läser
man förgäves. Förutom I
boulevarden skugga
har jag i år läst ytterligare
minst sju, av vilka jag särskilt minns
Vem älskar Yngve
Frej, 1972 (1968),
Man måste det man
önskar, 1997 och
Vad man ser och
hedrar, 1999
(1998).
Delerm, Philippe:
Den första klunken öl och andra små njutningar, 1999
– Kortprosa.
Titeln säger mer om den är jag kan göra.
Ekman, Kerstin:
Grand final i skojarbranschen, 2012
– Ja!
Sannare fiktion får man leta efter. Rolig dessutom – fast absolut
inte enbart. Också av Kerstin Ekman har jag en hel del kvar att
läsa. Någon som vill säga mig med vilken jag ska börja?
Fagerholm, Monika:
Arielles första kärlek, 2011
– Påminner
mig om alla romaner av Monika Fagerholm som jag ännu har väntande
på mig … Det ska bli! De är redan köpta. I pocket. Men just den
här lilla novellen, utgiven av Novellix, var faktiskt ”not for
me”.
Kyrklund, Willy:
Mästaren Ma, 1989 (1953)
– När
jag säger ”not for me” kan det naturligtvis vara mina egna
begränsningar, inte bokens, som det är fråga om. Inte heller den
här boken fick jag nämligen ut särskilt mycket av. Skam till
sägandes – för om någon bok är känd och berömd så är det
den. Måste läsa om den något annat år. Det goda med böcker är
att de kan bli lästa flera gånger än en!
Martinson, Moa:
Kvinnor och äppelträd, 1973 (1933)
– Så
har jag då äntligen läst en Moa Martinson-bok. Eller, förresten –
nog har jag gjort det en gång för länge sen; det var LL-bok om
hennes liv. Men hade hon skrivit den själv? Den minns jag inte.
Också några dikter av henne har jag läst; en av dem har jag
kopierad någonstans … Kvinnor och äppelträd hör till
allmänbildningen. Den var naturligtvis läsvärd för mig som missat
hela den tidens litteratur – och annars också. Ja, jag vet att
fortsättning väntar …
Merz,
Susanne: Från inbillningssjuk till dödssjuk, 2014
– Den
här boken har jag redan förut bloggat om och har ingenting att
tillägga nu.
Nilsonne, Åsa: H.
Roman, 2015
– Annorlunda,
upplysande och intressant. Av samma författare läste jag också Vem
är det som bestämmer i ditt liv? Om medveten närvaro,
2004. Jag är allmänt skeptisk till psykologiska självhjälpsböcker,
men den här håller som sådan hög nivå, med resonemang och knep
som det knappast skadar någon att hålla i minnet. Kanske läser jag
den en gång till om ett år …
Oterdahl, Jeanna:
Helga Vilhelmina, 1984 (1933); nyutgåva, språkligt moderniserad av
Brita af Geijerstam)
– Av
förekommen anledning håller jag på att sätta mig in i Jeanna
Oterdahls liv och produktion. Hon var skicklig, på sin tid, och
borde inte glömmas. Här vet man att hon skrev psalmer och verser,
men hur många vet om hennes alla vuxenromaner? Inspirerad av Gunvor
Stolts doktorsavhandling (se nedan) började jag nyligen på Helga
Vilhelmina-trilogin, trots att jag egentligen inte hade tid, och
kunde inte sluta förrän jag läst också del två, Världen
växer för Helga Vilhelmina (5. uppl., 1963.) och Vårdträdet,
1938. Sistnämnda är helt klart en vuxenbok, och av den existerar en
förkortad ungdomsversion, Ut i livet, Helga Vilhelmina, 1962 (som
jag ännu inte har
läst).
Pleijel,
Agneta: Spådomen. En flickas memoarer, 2015
– Skulle
(liksom det mesta här) fordra en betydligt längre presentation än
vad jag kan åstadkomma. Läs i stället boken!
Ringell, Susanne:
Tärnornas station – en drömbok, 2014
– Sade
jag att jag faktiskt inte tänker
recensera? Om inte, så säger jag det nu. Susanne Ringells böcker
läser jag förr eller senare alltid, men jag kan inte här skriva
”Läsvärd” under varje titel. Att en sådan alls är med på min
personliga lista innebär att den lämnat avtryck – även när jag
inte kan klä det i ord.
Schoultz, Solveig
von: Det som har varit, det som är. En brevbiografi. Urval
och kommentarer av Inga-Britt Wik, 1999
– En
bok jag önskar att jag hade läst tidigare. Bättre sent än aldrig!
Passade nästan med detsamma på att läsa också berättelsen, eller
romanen, eller biografin De
sju dagarna, 1987
(1942, 1962) om den tid när författarens barn var små och
som jag heller aldrig hade läst..
Början av berättelsen
gick lite
trögt och kändes kanske alltför
privat men sedan lyfte den,
och framför allt
kapitlet om kriget gjorde
hela boken till en viktig helhet.
Sjölind, Ulla: Saga
Viola Magdalena Renvall. En författares liv, 2009
– Denna
biografi över poeten Viola Renvall läste jag i själva verket innan
jag läst om Solveig von Schoulz. Så olika böcker, så olika
författare, så olika människor, så olika liv – och ändå två
så givande böcker att läsa! (På Karis Antikvariat hålls om söndagseftermiddagarna en bokcirkel, där vi under hösten diskuterat Viola Renvall och Solveig von Schoultz. Enligt planerna börjar vi vårterminen med Edith Södergran, men nu minns jag inte vilken söndag vi börjar.)
Stolt,
Gunvor: Att bryta egen väg. Jeanna Oterdahl i föredrag och
författarskap, 2002
– En
bok jag fortfarande inte har läst mera av än dryga hälften, och jag har fått avbryta mig
så många gånger, p.g.a. andra göromål, att jag kanske nästa år tar om allting från början. Det är
inte bara det att jag faktiskt har en konkret orsak att läsa in mig
på fenomenet Jeanna Oterdahl – för ett fenomen har hon varit –
utan den här boken är mycket mera innehållsrik och intressant, som inte bara person- utan också tidsskildring, än jag
väntat mig. För att vara en avhandling är den också ovanligt trevligt skriven; man läser den nästan som man läser en roman. Jag får säkert anledning att återkomma.
Sund, Lars: Tre
systrar och en berättare, 2014
– Jodå,
men hade varit ännu mera njutbar utan så många korrekturfel. Spännande som roman och upplysande som tids- och miljöskildring.
Tikkanen, Märta:
Män kan inte våldtas, 1976 (1970)
– Egentligen
inte en bok jag precis vill tipsa om, men jag kan göra det ändå – så
får var och en själv se efter vad den tycker. För mig är det lite som
med Lena Anderssons bok (se ovan), att jag inte riktigt förstår mig på bokens huvudperson. Den
här boken hade jag läst när jag var ung, tog den nu på biblioteket där den låg bland utmönstrade
gratisböcker (den var utsliten), för att se om jag skulle bli klokare på den, men det blev jag inte. En kvinna i 40-årsåldern ska väl
ändå veta att brottslingar finns, och känna till vissa sociala
koder, som man tar en risk om man bryter? Att också män kan våldtas
vet numera alla. Att kvinnor å det grövsta har bedragit
män, är heller ingenting nytt. Språket
är flytande och stilen konsekvent.
Zetterström, Erik
(Kar de Mumma): Människor som mött mig, 1972
– I
början av året fick jag för mig att koppla av med gamla kåserier
av Kar de Mumma. De var mer seriösa och intressanta som
tidsskildringar än jag kom ihåg. Utöver ovannämnda samling
läste jag åtminstone Pappa
går köksvägen eller Familjens svarta får. Historier och
berättelser ur vardags- och familjelivet,
1952 och Två
år i varje klass.
En elak skolgosses minnen,
1984 (1954) - den som i tiden inspirerade mig till mitt första kåseri (jag skrev det
på en uppsatstimme och förvånade min klass) - samt Det
finns inga elaka barnbarn,
1981, som är ett urval ur
författarens äldre
produktion.
2. Lyrik
Anhava, Helena: Sök
dig själv hos tystnaden. Dikter i tolkning av Bo Carpelan, 1980
Andersson, Claes: En
morgon vid havet. Inandning, utandning, 2015
Carpelan, Bo:
Källan, 1973
Forsström, Tua:
Marianergraven, 1970
Huldén, Lars:
Kroppen sig framåt lutar, 2014,
samt Dikter om Bellman, 1992
samt Dikter om Bellman, 1992
Jäderlund, Ann: Vad
hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla
sina dagar, 2009
Sjöstrand, Ingrid:
Skogen i trädet, 1981,
samt Samlade fundror, 1977
samt Samlade fundror, 1977
Sagfors, Jerker: De
döda kommer från Karelen, 2015
Schoultz, Solveig
von: Vattenhjulet, 1986
Utöver allt det här
har jag i år läst också finskpråkig litteratur, till exempel:
Karpela, Totti:
Sudet, lampaat jag paimenet. Tarinoita Kakolan muurin molemmin
puolin, 2008
Nuotio, Eppu: Mutta
minä rakastan sinua, 2015
Bland barnböcker jag i år bekantat mig med har jag särskilt fäst mig vid den här:
Adbåge, Emma: Nu
är det sent!, 2015
och kanske också
den här, som är lite äldre:
Nilsson, Ulf &
Eriksson, Eva: Min lilla syster Kanin, 2013 (en samlingsvolym,
bestående av bl.a. Lilla syster Kanin blir jagad av en räv
och Lilla syster Kanin går alldeles vilse, 1987),
samt på finska:
Kirkkopelto, Katri:
Molli, 2013 och
Soiva metsä. Jean Sibeliuksen matkassa, 2015
Soiva metsä. Jean Sibeliuksen matkassa, 2015
*
Tills sist kan jag "bekänna" att jag i år för första gången läst en fantasybok (om man
inte räknar med Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, läst för många år sen), och det får antagligen också bli den sista. Mina fördomar kom inte på skam: Det var som jag anat ett –
föralldel skickligt skrivet – hopkok som från en kokbok. Alla
ingredienser kunde identifieras, eller – om man hellre
förliknar en bok vid ett bygge – alla byggnadsställningar syntes, och var tydligen avsedda att synas. Jag kan dessutom konstatera att de jag talat med bland jämnåriga till mig har varit minst lika främmande som jag inför hela detta fenomen. Hur kan det vara så spännande att läsa om
påhittade övernaturliga väsen, på konstiga platser av ett slag
som inte finns, och där skeendena liknar feberdrömmar? Och hur kan det vara unga människor till nytta – för flertalet läsare av fantasy är unga – i en verklighet –
som fantasyböckernas delvis liknar – där man inte har någon
hjälp från häxor, trollkarlar och vampyrer att ta till? Verkligheten är
verkligen mer än tillräckligt spännande! Då är det väl den vi
ska lära oss leva i och förhålla oss till. Vare sig vi tror på en
högre makt eller inte består den åtminstone inte av typ magiska
stenar.
Och nu ska jag erkänna en sak: Det här har tagit mycket mera tid att skriva än jag i morse kunde föreställa mig, och ändå känns det inte riktigt färdigt. Det får vara som det är. Annars håller jag på ännu in på nästa år. Om jag alls överlever allt den här dagens stillasittande vid min dator. (Det har också kommit e-post, som jag till en del har besvarat.)
Gott Nytt År!!
Vad ni än läser (nästan)!
Vad ni än läser (nästan)!
Uppdaterad 3.1.2016
Vad glad jag blir av uppräkningen böcker! Utom lyriken hittar jag i prosalistan bara ett par böcker som jag läst. Och jag är bokläsare...Jag tänker på dem som undviker att läsa böcker överhuvudtaget, vad de missar...Visst är det så att ingen hinner eller förmår läsa "allt". Tack för påminnelsen om böcker som jag inte ska missa själv!
SvaraRaderaHej "Anonym"! Jag vet inte vem du är (fast jag har mina aningar), men jag blev nyfiken på vilka böcker det är vi "har gemensamt"? Det finns oändligt många titlar i världen, så i själva verket borde det förvåna att någon har läst desamma som man själv. Är det inte avsiktlig styrning som gör att så pass många numera verkar "tjuta i samma kanon"?
Radera