Plock bland årets böcker (Häromdagen läste jag ... V)

Sitter vid morgonkaffet med radion påslagen. När ettans uppslitande nyheter slutat och i stället minnenas boulevard svept in mig i trygghetens toner sticker jag handen i tidningskorgen och får bland allt som blivit oläst men ändå inte kastats tag i artikeln Om det fula, av Elisabeth Rynell.

Jag har inte plats för gamla nummer av Provins, som jag får hem i min egenskap av medlem i Norrlitt/FC Norr, men den här texten tycks vara utriven för att bli läst. Den blir läst. Jag har inte längre någon aning om musiken, den bara tycks ge mig läsro. Texten är det som drar: ”att fulheten är sorgen över att inte äga en form, att vara bortlämpad i formlösheten, att stå utanför det levande med nyckeln till existensen avbruten i låset.”

Det här är en essä jag berörs av, en jag ville dela med och prata om med andra. Men tiden och musiken tar slut, nyheterna kastar ut mig i dagens smatter. Till min glädje ser jag ändå att texten, den jag nyss läste, ingår i en bok som heter Skrivandets sinne, en samling essäer som väl ändå ska finnas på också ett finlandssvenskt bibliotek. Jag slår upp den. Jodå, den finns, jag får läsa den nästa år. Och det slår mig att det här är nyårsaftonens morgon, att det på något sätt är fult att bara sitta här och fundera, att jag ska resa mig och göra något gott av den här dagen.

När städade jag sist? Det är en vecka sen julaftonen. Då kommer jag att tänka på bloggen, och på att jag ifjol gjort en krönika där, efter mönster från andra som bloggar. Någon sån tänker jag inte göra i år. Det känns inte som något särskilt intressant, inte ens för mig själv. Däremot tänker jag räkna upp några böcker, av de dryga hundra som jag under året har läst.

Det har funnits år, ja – decennier, då jag skrev upp namnet på varenda bok jag lyckats ta mig igenom, bara därför att jag undrade varför själva detta att läsa med åren hade kommit att bli svårt; varenda titel, omkring en per månad, rymdes på den tiden i min almanacka. Att jag hade nåt slags sjukdom kanske jag förstod, jag åt ju piller som karameller, minst 10-20 per dag – men var det den eller var det biverkningar, som förvandlade bokstäver till bara ”myror på marsch”, såsom i en barnbok av Ole Lund Kirkegaard?

Jag kunde läsa en liten stump i taget, sen kom hjärnan av sig, och jag fick börja om. Det är länge sen, och hur jag botades har jag berättat om i en bok – vilket jag därför nu inte gör här. I alla fall är jag numera pensionär, har under två år haft både tid och huvud att läsa, och har till min egen förvåning också läst över hundra böcker per år. Äter inga piller, utom vitaminer, och har hunnit skriva också själv – vad det har lett till får vi se nästa år. Men som sagt: Av de böcker jag har slukat år 2015, tänker jag nu tipsa er andra om en del. Jag har på nytt börja skriva upp titlar, inte för att deras fåtal bekymrar mig utan för att deras stora antal gör dem lätta att glömma.

*

Senare. När jag i morse på måfå plockade ut namn på böcker ur mitt häfte, visade sig de som jag hade lust att nämna utgöra hela 2/3 av alla dem jag läst, så nu har jag hållit både lunch- butiks- middags- och städpaus och gör ett nytt försök, medan det redan börjat smälla därute. På samma gång grupperar jag dem, men på mitt eget vis. Om biblioteken höll sig med hyllor för genreöverskridande litteratur skulle flertalet böcker hamna där. I viss mån är det klart att man måste se till genrer och klasser, men såhär på nyårsaftonen tänker jag inte vara bibliotekarie och än mindre leka litteraturvetare – bägge två skulle gärna få ägna sig mera åt böckers egenvärde som ”individer” än åt att stämpla och kategorisera dem. Men till saken – här kommer listan på böcker och tips:

1. Svenskspråkig prosa (skönlitteratur, biografier, berättelser, betraktelser, fackprosa)

Andersson, Lena: Utan personligt ansvar, 2014

– Fristående fortsättning på Egenmäktigt förfarande, 2013. Min läsning var lite som att gå längs en strand. Kusten lång, mycket sand, då och då en sten eller snäcka, som man plockar upp och tittar närmare på. Till sist har man kommit fram till parkeringen. Språk och stil är det inget fel på, men vem av personerna är mest är utan ansvar? I mina ögon är det den otrogne mannens hustru! Men säger jag varför finns det risk att jag berövar någon den läsupplevelse boken de facto är.

Antti, Gerda: Bara lite roligt …, 1995

– Välskriven, spännande, med väldigt mycket tänkvärt. Fann den på Karis Antikvariat.

Axelsson, Majgull: Den jag aldrig var, 2005

– Likaså en spännande och tänkvärd bok, men snårigare och svårare att ta till sig än Gerda Anttis, här ovan. Läste den för att jag på Bokmässan i Göteborg år 2005 hade hört en så intressant diskussion mellan Majgull Axelsson och Kerstin Ekman. Liksom så många andra böcker hade den fått vänta. Jodå – kommer säkert att läsa Aprilhäxan också. Det goda med böcker är att de sällan behöver läsas just när de utkommit.

Brunk Holmqvist, Karin: Surt sa räven om rabarberna, 2012, samt

Kranvridarna, 2014

– Karin Brunk Holmqvist böcker fungerar på mig ungefär som musikprogrammet jag nämnde i morse (Muistojen bulevarde, som på svenska betyder Minnenas boulevard). Visserligen rör sig författaren i nutid, men oftast är det äldre personer hon beskriver, och på ett så levande sätt, med mycket av värme, humor och hopp. Sånt behövs. Personerna är såna att man önskar man var granne med dem. Fast ingen annan av böckerna är i mitt tycke riktigt så finurlig som den jag läste först: Sirila gentlemän sökes, 2008.

Boucht, Birgitta: Tårar, kärlek, efterrätter, 2014

– LL-bok (LL = Lättläst), en genre Birgitta Boucht är mästare på. Hon är det på andra genrer också, men just i år har jag bara läst den här av hennes böcker. Har ni ännu inte läst fjolårets Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift – ta och gör det!

Claesson, Stig: I boulevadens skugga och andra skisser, 1983

– Stig Claessons böcker hoppas jag ännu länge ska finnas att låna på alla våra bibliotek. Till min förskräckelse har jag sett att de börjat höra till dem som magasineras eller rentav utmönstras. För att antalet lån är för litet? Låna! Inte en enda av dem läser man förgäves. Förutom I boulevarden skugga har jag i år läst ytterligare minst sju, av vilka jag särskilt minns Vem älskar Yngve Frej, 1972 (1968), Man måste det man önskar, 1997 och Vad man ser och hedrar, 1999 (1998).

Delerm, Philippe: Den första klunken öl och andra små njutningar, 1999

– Kortprosa. Titeln säger mer om den är jag kan göra.

Ekman, Kerstin: Grand final i skojarbranschen, 2012

– Ja! Sannare fiktion får man leta efter. Rolig dessutom – fast absolut inte enbart. Också av Kerstin Ekman har jag en hel del kvar att läsa. Någon som vill säga mig med vilken jag ska börja?

Fagerholm, Monika: Arielles första kärlek, 2011

– Påminner mig om alla romaner av Monika Fagerholm som jag ännu har väntande på mig … Det ska bli! De är redan köpta. I pocket. Men just den här lilla novellen, utgiven av Novellix, var faktiskt ”not for me”.

Kyrklund, Willy: Mästaren Ma, 1989 (1953)

– När jag säger ”not for me” kan det naturligtvis vara mina egna begränsningar, inte bokens, som det är fråga om. Inte heller den här boken fick jag nämligen ut särskilt mycket av. Skam till sägandes – för om någon bok är känd och berömd så är det den. Måste läsa om den något annat år. Det goda med böcker är att de kan bli lästa flera gånger än en!

Martinson, Moa: Kvinnor och äppelträd, 1973 (1933)

– Så har jag då äntligen läst en Moa Martinson-bok. Eller, förresten – nog har jag gjort det en gång för länge sen; det var LL-bok om hennes liv. Men hade hon skrivit den själv? Den minns jag inte. Också några dikter av henne har jag läst; en av dem har jag kopierad någonstans … Kvinnor och äppelträd hör till allmänbildningen. Den var naturligtvis läsvärd för mig som missat hela den tidens litteratur – och annars också. Ja, jag vet att fortsättning väntar …

Merz, Susanne: Från inbillningssjuk till dödssjuk, 2014

– Den här boken har jag redan förut bloggat om och har ingenting att tillägga nu.

Nilsonne, Åsa: H. Roman, 2015

– Annorlunda, upplysande och intressant. Av samma författare läste jag också Vem är det som bestämmer i ditt liv? Om medveten närvaro, 2004. Jag är allmänt skeptisk till psykologiska självhjälpsböcker, men den här håller som sådan hög nivå, med resonemang och knep som det knappast skadar någon att hålla i minnet. Kanske läser jag den en gång till om ett år …

Oterdahl, Jeanna: Helga Vilhelmina, 1984 (1933); nyutgåva, språkligt moderniserad av Brita af Geijerstam)

– Av förekommen anledning håller jag på att sätta mig in i Jeanna Oterdahls liv och produktion. Hon var skicklig, på sin tid, och borde inte glömmas. Här vet man att hon skrev psalmer och verser, men hur många vet om hennes alla vuxenromaner? Inspirerad av Gunvor Stolts doktorsavhandling (se nedan) började jag nyligen på Helga Vilhelmina-trilogin, trots att jag egentligen inte hade tid, och kunde inte sluta förrän jag läst också del två, Världen växer för Helga Vilhelmina (5. uppl., 1963.) och Vårdträdet, 1938. Sistnämnda är helt klart en vuxenbok, och av den existerar en förkortad ungdomsversion, Ut i livet, Helga Vilhelmina, 1962 (som jag ännu inte har läst).

Pleijel, Agneta: Spådomen. En flickas memoarer, 2015

– Skulle (liksom det mesta här) fordra en betydligt längre presentation än vad jag kan åstadkomma. Läs i stället boken!

Ringell, Susanne: Tärnornas station – en drömbok, 2014

– Sade jag att jag faktiskt inte tänker recensera? Om inte, så säger jag det nu. Susanne Ringells böcker läser jag förr eller senare alltid, men jag kan inte här skriva ”Läsvärd” under varje titel. Att en sådan alls är med på min personliga lista innebär att den lämnat avtryck – även när jag inte kan klä det i ord.

Schoultz, Solveig von: Det som har varit, det som är. En brevbiografi. Urval och kommentarer av Inga-Britt Wik, 1999

– En bok jag önskar att jag hade läst tidigare. Bättre sent än aldrig! Passade nästan med detsamma på att läsa också berättelsen, eller romanen, eller biografin De sju dagarna, 1987 (1942, 1962) om den tid när författarens barn var små och som jag heller aldrig hade läst.. Början av berättelsen gick lite trögt och kändes kanske alltför privat men sedan lyfte den, och framför allt kapitlet om kriget gjorde hela boken till en viktig helhet.

Sjölind, Ulla: Saga Viola Magdalena Renvall. En författares liv, 2009

– Denna biografi över poeten Viola Renvall läste jag i själva verket innan jag läst om Solveig von Schoulz. Så olika böcker, så olika författare, så olika människor, så olika liv – och ändå två så givande böcker att läsa! (På Karis Antikvariat hålls om söndagseftermiddagarna en bokcirkel, där vi under hösten diskuterat Viola Renvall och Solveig von Schoultz. Enligt planerna börjar vi vårterminen med Edith Södergran, men nu minns jag inte vilken söndag vi börjar.)

Stolt, Gunvor: Att bryta egen väg. Jeanna Oterdahl i föredrag och författarskap, 2002

– En bok jag fortfarande inte har läst mera av än dryga hälften, och jag har fått avbryta mig så många gånger, p.g.a. andra göromål, att jag kanske nästa år tar om allting från början. Det är inte bara det att jag faktiskt har en konkret orsak att läsa in mig på fenomenet Jeanna Oterdahl – för ett fenomen har hon varit – utan den här boken är mycket mera innehållsrik och intressant, som inte bara person- utan också tidsskildring, än jag väntat mig. För att vara en avhandling är den också ovanligt trevligt skriven; man läser den nästan som man läser en roman. Jag får säkert anledning att återkomma.

Sund, Lars: Tre systrar och en berättare, 2014

– Jodå, men hade varit ännu mera njutbar utan så många korrekturfel. Spännande som roman och upplysande som tids- och miljöskildring.

Tikkanen, Märta: Män kan inte våldtas, 1976 (1970)

– Egentligen inte en bok jag precis vill tipsa om, men jag kan göra det ändå – så får var och en själv se efter vad den tycker. För mig är det lite som med Lena Anderssons bok (se ovan), att jag inte riktigt förstår mig på bokens huvudperson. Den här boken hade jag läst när jag var ung, tog den nu på biblioteket där den låg bland utmönstrade gratisböcker (den var utsliten), för att se om jag skulle bli klokare på den, men det blev jag inte. En kvinna i 40-årsåldern ska väl ändå veta att brottslingar finns, och känna till vissa sociala koder, som man tar en risk om man bryter? Att också män kan våldtas vet numera alla. Att kvinnor å det grövsta har bedragit män, är heller ingenting nytt. Språket är flytande och stilen konsekvent. 

Zetterström, Erik (Kar de Mumma): Människor som mött mig, 1972

– I början av året fick jag för mig att koppla av med gamla kåserier av Kar de Mumma. De var mer seriösa och intressanta som tidsskildringar än jag kom ihåg. Utöver ovannämnda samling läste jag åtminstone Pappa går köksvägen eller Familjens svarta får. Historier och berättelser ur vardags- och familjelivet, 1952 och Två år i varje klass. En elak skolgosses minnen, 1984 (1954) - den som i tiden inspirerade mig till mitt första kåseri (jag skrev det på en uppsatstimme och förvånade min klass) - samt Det finns inga elaka barnbarn, 1981, som är ett urval ur författarens äldre produktion.

2. Lyrik

Anhava, Helena: Sök dig själv hos tystnaden. Dikter i tolkning av Bo Carpelan, 1980

Andersson, Claes: En morgon vid havet. Inandning, utandning, 2015

Carpelan, Bo: Källan, 1973

Forsström, Tua: Marianergraven, 1970

Huldén, Lars: Kroppen sig framåt lutar, 2014,
samt Dikter om Bellman, 1992

Jäderlund, Ann: Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, 2009

Sjöstrand, Ingrid: Skogen i trädet, 1981,
samt Samlade fundror, 1977

Sagfors, Jerker: De döda kommer från Karelen, 2015

Schoultz, Solveig von: Vattenhjulet, 1986

Utöver allt det här har jag i år läst också finskpråkig litteratur, till exempel:

Karpela, Totti: Sudet, lampaat jag paimenet. Tarinoita Kakolan muurin molemmin puolin, 2008

Nuotio, Eppu: Mutta minä rakastan sinua, 2015

Bland barnböcker jag i år bekantat mig med har jag särskilt fäst mig vid den här:

Adbåge, Emma: Nu är det sent!, 2015

och kanske också den här, som är lite äldre:

Nilsson, Ulf & Eriksson, Eva: Min lilla syster Kanin, 2013 (en samlingsvolym, bestående av bl.a. Lilla syster Kanin blir jagad av en räv och Lilla syster Kanin går alldeles vilse, 1987),

samt på finska:

Kirkkopelto, Katri: Molli, 2013 och
Soiva metsä. Jean Sibeliuksen matkassa, 2015

*

Tills sist kan jag "bekänna" att jag i år för första gången läst en fantasybok (om man inte räknar med Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, läst för många år sen), och det får antagligen också bli den sista. Mina fördomar kom inte på skam: Det var som jag anat ett – föralldel skickligt skrivet – hopkok som från en kokbok. Alla ingredienser kunde identifieras, eller – om man hellre förliknar en bok vid ett bygge – alla byggnadsställningar syntes, och var tydligen avsedda att synas. Jag kan dessutom konstatera att de jag talat med bland jämnåriga till mig har varit minst lika främmande som jag inför hela detta fenomen. Hur kan det vara så spännande att läsa om påhittade övernaturliga väsen, på konstiga platser av ett slag som inte finns, och där skeendena liknar feberdrömmar? Och hur kan det vara unga människor till nytta – för flertalet läsare av fantasy är unga – i en verklighet – som fantasyböckernas delvis liknar – där man inte har någon hjälp från häxor, trollkarlar och vampyrer att ta till? Verkligheten är verkligen mer än tillräckligt spännande! Då är det väl den vi ska lära oss leva i och förhålla oss till. Vare sig vi tror på en högre makt eller inte består den åtminstone inte av typ magiska stenar.

Och nu ska jag erkänna en sak: Det här har tagit mycket mera tid att skriva än jag i morse kunde föreställa mig, och ändå känns det inte riktigt färdigt. Det får vara som det är. Annars håller jag på ännu in på nästa år. Om jag alls överlever allt den här dagens stillasittande vid min dator. (Det har också kommit e-post, som jag till en del har besvarat.)

Gott Nytt År!!


Vad ni än läser (nästan)!

Uppdaterad 3.1.2016