01 december 2016

Vintermånaden inledd

Karis i solnedgången, 1 december 2016.  Vy från hängbron. Foto: BM Storgårds

20 november 2016

Dagens kontrast

Att en helmulen dag inomhus - med alla lampor tända - kan få sluta i en sådan solnedgång! Ju fortare jag sprang efter den, desto längre drog den sig undan ... Tänk, om jag inte alls gett mig ut!









Foto: BM Storgårds

02 november 2016

November och snö

Så förvånad man blir varje år, när man plötsligt befinner sig i snö, mörker och november. Det är som att vara på resa; man hann inte riktigt packa färdigt. Och här i sin nya tillvaro går man lite långsamt och pysslar till gamla psalmliknande och rentav lite julaktiga melodier man förra veckan knappt ens kunde föreställa sig. Inte nog med att man accepterar faktum, man till och med njuter av det där smått melankoliska; det är som att gå insvept i en värmande schal. Den dag man kryper ur den blir man lika förvånad: "Vad den resan gick snabbt!" Idag är det sju veckor till Vintersolståndet.




Foto: BM Storgårds

13 oktober 2016

Genreförnyelse och annat litterärt

Min nya bok fick igår sin första recension men om jag ska bemöta den så får det gå en tid innan dess. Detta gamla tabu, att författare, musiker, målare ... inte ska få gå i svaromål gentemot sina kritiker borde en gång för alla få brytas; många har försökt, åtminstone under den tid jag har levat. Ska verkligen en kritiker få säga vad som helst - om upphovsmannens person, om hur verket kommit till, som om en utomstående skulle veta ... och om hur det borde ha varit redigerat - som en fyrkant i stället för en trädgård ...? Men om man nu beslutat sig för landskap och inte för stad? Om det är blommorna som borde recenseras - inte de staket man med avsikt velat riva? Nog om det.
       Med blandade känslor av överraskning - jag har alltid funnit det svårt att uppfatta sjungen English - noterar jag idag klockan två att Bod Dylan tilldelats årets 2016 Nobelpris i litteratur. När jag sedan lyssnar på Svenska Akademiens ständige sekreteraren Sara Danius, som framför motiveringen och svarar på frågor om hur det hela är tänkt, blir jag glad. Utan större tvekan köper jag det jag snappar upp, av både hennes tal och av talet i panelen: sånglyrik, förnyande av poetiska uttryck och örats poesi:
       "– Sapfo och Homeros skrev poesi för att den skulle framföras, det gör Dylan också." (Sara Danius).
       "– Genreförnyelse är akademiens stil. Förra året det litterära reportaget, ett underbart val. Den här gången är vi lite mer tveksamma. Men nu bryter vi sönder alla barriärer. Nu kommer litteraturen och språken vara något helt annat", säger Ulrika Milles, men fortsätter också:
       "– Bob Dylan upptäcks av nya generationer hela tiden och jag blir lite orolig för högkulturens status. Nobelpriset i litteratur ska ju vara lite det här förstockade, det seriösa, det allvarliga som håller i tid och evigt. Det gör det här också, men genom att slå sönder genreindelningen på det här sättet är kanske coolt att göra, men något kan också gå förlorat."
        Naturligtvis finns det risker. Personligen vill jag ha kvar både högkultur och hög allmänbildning - men kompletterat med också något annat: en befrielse från dagens överdrivna tendenser till kategorisering med snävt dragna gränser för vad som "får kallas vad" - något som också jag själv på min gräsrotsnivå har pläderat för i min bok Vi blir det vi ser. Kortprosa (2016) där det bland annat står, i texten Grön poesi (s. 58-60):

"Men alla läser dikt! Alla sjunger dikt; åtminstone hör alla sjungen dikt. Förr hördes dikt till lyra, numera ofta till orkester, kör och band. Också osjungen kännetecknas dikt av klang och rytm, för läsare att upptäcka: inte läsa tango som om den vore vals … Orden är mindre än tanken. En del av dem hinner inte med i tankens takt. Också stora ord blir ibland på efterkälken. Stora tankar ryms ibland i småsmå ord! Stora ord har rätt att få finnas, och de kan behöva bäddas mjukt.



Dikter kan vara som träd: ”För mig är ett träd lika levande som du – en personlighet”, lär poeten Karin Boye ha sagt till en vän. Former lika många som fingeravtryck – och så alla dessa miljoner nyanser, i dikterna av också annan färg än grönt …



Dikter kan rymmas i fickor eller skrivas över väggar, gator och torg. De kan gråtas ut, de kan ropas och viskas. Diktens motsats heter: piedestal."




Bild från 1960-talet. Inga människor syns, bara en brasa vid stranden. Antagligen sitter jag där med några andra, steker korv och sjunger Blowin' in the wind:








25 september 2016

Bäst man går

Bäst man går på promenad, en sen septemberdag, möts man av en årstid på gatans

vänstra sida och en helt annan på dess högra!












Sen fortsätter man ner för backen och svänger till höger, bara för att märka att man - 

tillsammans med sin kollega - har hamnat precis invid Guinness rekordbok! Det är väl så 

nära sitt mål man kan komma :)








Jodå - min bok är utgiven nu, ifall jag har glömt att tala om det. Så här ser den ut:






Den som tagit omslagsfotot heter Jenny Öhman.

I lördags för en vecka sen var Torsten Bergman och jag bjudna till Karis antikvariat, där vi 

presenterade våra egna och varandras nya böcker inför en inte så alldeles liten  publik.

Mera om min bok kommer småningom upp på min Facebooksida.

21 augusti 2016

Hastigt förgår en sommar

Augustisöndag i Karis:


"Hastigt förgår ett liv, det är så kort ..."

Några steg ifrån växer nytt

En sista droppe honung

Hösten på väg

Slaggskänk med vacker fasad








Andäktigt

Pumpviken



Här behövs inga ord


Foto: BM Storgårds