Omväxling förgyller

Hu, vilken grå och stressig måndag det varit ... Men det växlar, hör ni - så här var det i Karis igår:

För att inte tala om för en vecka sedan, då till och med regnet gav stämning i kvällen:

Foto: BM Storgårds

"En besynnerlig historia om tant Klara och Nalle"

Här går det undan! :)

Nu har jag förlagt min första bok och haft release, eller boksläpp - som det också kallas - för en trevlig och högintresserad publik. Till min positiva överraskning uppmärksammades jag då också av tidningen Västra Nyland, med ett så här glädjande resultat: 

Boken börjar redan vara spridd till olika bokhandlar här och där. Idag postade jag ett paket med 10 stycken till en av dem. Men jag säljer också boken själv, helst per e-post och via Facebook.

Trevligt veckoslut!

Hösten kommer. Boken har redan kommit:

Om en sommar kan gå fort kan hösten det med. Bäst man börjat kura i mörkret börjar det ljusna igen. Sen en tid tillbaka sitter jag om morgnarna och läser böcker om och av Jeanna Oterdahl. Meningen är att jag ska ha nånting att säga, när boken här ovan kommer ut, enligt planerna den 30 september, på Karis antikvariat. Några exemplar har jag redan sålt och spritt, men de flesta är det än så länge jag som har hand om. Titta gärna in på min Facebooksida: B. M. Storgårds, Prosaik!

Som bäst lyssnar jag på Yle Vegas klassiska kväll, några timmar för sent, i min dator. En stipendieansökan jag gjorde idag drog ut på tiden (hur annars) och när jag fick den klar fick jag den inte  sparad, så när som på bilagorna - och kanske var det det viktigaste. Till sist var jag  så hungrig att jag gick ut och köpte knackkorv, och lite dricka därtill ... Så kan en "pensionärsdag" se ut.

Läser och skriver, såsom man gör under såna här dagar:

Igår kväll satt jag i allsköns ro i golvlampans sken och läste Ying Toijer-Nilssons biografi om Jeanna Oterdahl - henne, vars saga jag mycket snart ger ut - och tittade ut då och då, förstrött, mot en ljust blågrågul himmel som inte såg ut att förändra sig alls; molnen verkade stå stilla. Dekorativt, tänkte jag, mot randen av mörkt gröna träd, men gitte inte resa mig för att (nu igen) ta en molnbild. Till sist steg jag upp i alla fall och slog i ett glas rödvin, och då - när jag vände mig om - riktigt hajade jag till: Himlen var knallröd, ännu rödare än den ser ut som på de foton jag raskt gick ut på balkongen och knäppte:

                                                   Foto: BM Storgårds




Boken jag nämnde här ovan heter Toijer-Nilsson, Ying: Jeanna Oterdahl. Liv och verk (Rabén & Sjögren, 1996) och den hade jag den goda turen att få tag på via Bokbörsen. Annars lär den vara slutsåld, vilket jag mycket väl begriper.

Vad barnbilderboken beträffar (se tidigare inlägg 23.8) har jag lagt ut ett par bilder och fyllt på med lite mera information på Facebook. Hela omslagsbilden, både bak- och frampärm, följer här:

Skön september!

Råkade öppna ett par mappar

Måndag. Letar efter ett papper i mapparna från sjukdomsåren, och fattar inte att den person dessa handlingar gäller är jag. Ett ögonblick hinner de ge mig en intensiv förnimmelse av smärta: denna fasansfulla, utdragna, tvåspråkiga, byråkrati - hur mycket den kostade på, vilken tid den tog, hur förnedrande den var, hur den i själva verket måste ha fördröjt mitt tillfrisknande - men så kopplas ju skyddsmekanismen i mitt huvud på, lika säkert som amen i kyrkan, och jag är nu en sentida auktoritet och ser med iskalla ögon inget annat än historiska dokument gällande någon som känns anonym.
- Jag borde ge ut dem som bok, flyger det genom min skalle, men i nästa sekund slår jag än en gång fast att en sån skulle ingen orka läsa. Sen tänker jag på dagens offer för byråkratiskt godtycke. Jag har så gärna velat tro att våra myndigheter vet vad det gör - när det gäller till exempel nu flyktingarna. Men än en gång tvingas jag inse, redan på basis av dessa egna papper från 80-90-talen som inte gäller flyktingskap utan vård, rehabilitering, rätt till utkomst under långvarig sjukledighet, att kunde maktpersoner på den tiden ägna sig åt slarvig innantilläsning, förnedrande utfrågning om privata detaljer, och iskallt godtycke i sina beslut - ja, så kan de det säkert också nu. Jag blev ju frisk, i alla fall till kanske åttio procent (vilket räcker gott - hur mångas liv och hälsa är så alldeles perfekta?), och jag hade en lägenhet att sälja (en buffert som gick till sitt rätta ändamål, dock ett par decennier för tidigt), men så pass väl går det sannerligen inte för alla. Jag trodde i min enfald att det skulle räcka med en alldeles liten bok - den jag skrev år 1998 och lät ge ut år 2007 (se bild), att en sån skulle säga tillräckligt åt tillräckligt många.

"Fick mycket positiv respons på din bok av en finsk kollega: 'Mycket viktig bok och idealiskt, effektivt format. Ingen skulle orkat med romanform eller biografi!'" Bland annat ett sådant nog så lovande sms från en miljövårdare ingick i den läsarrespons boken visserligen fick, men sedan en recensent i en auktoritativ tidskrift (Peter Nyberg i Horisont och i sin blogg) uppenbarligen tagit den för en samling bestående av dikter (en sammanhängande berättelse, i två tydligt rubricerade och årtalsförsedda kapitel, låt vara i genreöverskridande form!), gett ett litet stycke travesti på ett myndighetsbrev som exempel på mitt eget dåliga språk och påstått att texten dessutom utmynnade i denna "klagosång" - var det visst ganska få som alls tog del av hela boken. Om det nu var därför; det kan jag förstås inte veta. Och utom de som redan kände till min sjukdom: Av dem kände många igen sig i detta avsiktligt gjorda porträtt inifrån patientens och konvalescentens huvud - men skrivet efteråt. Någon klagovisa var det inte!

Hur kyligt avståndstagande jag än just nu ställer mig till "mitt förra liv" bjuder det ändå emot att ännu en gång dyka in i det som varit. Undrar hur många det är som fortfarande idag får liknande brev som det här, skrivet sedan "prövningsnämnden" förkastat min ansökan om utkomst (som då hette "delinvalidpension" eller "tidsbunden invalidpension") under det andra året av min två år långa sjukledighet:

"Arbetsoförmögen är enligt folkpensionslagen den, som till följd av sjukdom, lyte eller kroppsskada är oförmögen att utföra sitt sedvanliga arbete eller annat därmed jämförligt arbete, som med beaktande av hans ålder, yrkesskicklighet och övriga omständigheter bör anses vara för honom lämpligt och trygga en skälig utkomst. / Enligt den medicinska utredningen om [mitt] hälsotillstånd är [jag] inte arbetsoförmögen på det sätt som lagen förutsätter [min kursivering]."

Läkarintygen var flera, av olika läkare, men avfärdades: "Vid läkarundersökningarna har det emellertid inte konstaterats någon sjukdom som ..." Mycket riktigt: sjukdomarna och diagnoserna var nämligen flera! Och sammantaget borde jag ha varit en gud för att med alla dessa på en gång - och operationerna och behandlingarna av dem - samtidigt ha kunnat arbeta. Det här säger förstås ändå inte tillräckligt. Antalet kopior jag har av enbart dessa ansökningar, besvär och intyg på min arbetsoförmåga fyller minst ett par tjocka mappar. Så är det med byråkrati. Men nej, nu ska jag fortsätta leta efter det papper jag skulle leta fram, ett ynka röntgenintyg. Men först ge mig ut i den höstliga solen. Jodå, jag mår prima - hoppas ni också gör det!

Säg en pensionär som inte har bråttom, och säg den pensionär som hinner blogga ... Jag har inte hunnit fast det redan gått en vecka och mera sen den bok jag gör och ger ut nu åkte iväg till tryckeriet! Varje dag är det något - och aldrig i mitt liv har dagarna förut blåst iväg så fort som under denna sommar - i den mån det varit någon sommar. Och nu är tydligt hösten på väg, för på torget stod handlarna och riktigt frös! I alla fall har jag inte bara latat mig och rullat tummarna och mumsat choklad medan jag läst romaner av Elena Ferrante, utan någonting lite har jag gjort och detta någonting lilla är nu på väg och ser utanpå och framtill ut så här:

Kataloguppgifterna är som följer:

Oterdahl, Jeanna (1879-1965)

En besynnerlig historia om tant Klara och Nalle / av Jeanna Oterdahl (1954) ; med bilder av

Karin Holmström (2017) ; redigering och efterskrift: Birgitta Maria Storgårds.

[Raseborg]: Firma B. M. Storgårds, Prosaik, 2017. [22] s., ill.

ISBN 978-952-93-9290-2 (inb.)

Enligt planerna blir det releasekaffe på Karis Antikvariat den 30 september, men mera om vad saken gäller är det bäst att ni följer med på Facebook:

https://www.facebook.com/bmstorgards/

Goda önskningar inför hösten!

Mastigt i Hangö igår - och soligt!

Foto: BM Storgårds

Bara lite smått

Jag har svårt att tro att det gått över en månad sen jag bloggade sist, men så  tycks det vara. Kommer inte ens ihåg allt som hänt sen dess, eller vilka böcker jag har läst - jo, det gör jag förresten nog, fast de är flera. En av dem var åtminstone Peter Sandströms Laudatur, som är läsvärd för att den förutom att vara välskriven ger en inblick i hur en medelålders man med österbottnisk bakgrund och i miljön kring Åbo Akademi kan tänkas uppleva världen. Men vad bokens titel har med innehållet att göra, det kom jag aldrig underfund med. Lite synd, tycker jag - en boktitel som denna fungerar lite som ett slags "plantering". Man läser och läser och undrar när den antydda gåtan ska få ett svar, men i den här boken får den det inte. Man får ändå ta del av annat intressant på vägen!

Före Laudatur läste jag några verk av Olof Lagercrantz och efter Laudatur en bok - den allra senaste, tror jag - av Theodor Kallifatides, nämligen Ännu ett liv. Den var sån att jag skulle vilja ha den, läsa på nytt och strecka under i. Men den måste tillbaka till biblioteket, där de klassat den som roman; jag skulle nog ha sagt självbiografi - dock på intet sätt navelskådande, utan med viktiga reflektioner, inte minst kring vår tid just nu. Boken har kommit ut i år.

Som bäst har jag kopplat av med Bodil Jönssons Tio tankar om tid, inte för att den vore någon ytlig underhållning men för att det är andra gången jag läser den, medan jag i mindre avkopplande - men ändå givande - bemärkelse har läst, och ännu läser, Gunvor Stolts doktorsavhandling Att gå sin egen väg. Jeanna Oterdahls föredrag och författarskap. Varför? Jo, det ska ni få veta om en tid. Kanske när jag nästa gång ger mig tid att blogga. Jag håller nämligen på med ett eget bokprojekt, som det är för tidigt att orda mera om. Det gäller en bok jag inte själv har skrivit, och inte heller själv illustrerat, men som jag ska ge ut och presentera. Om allt går väl - och det ska det förhoppningsvis göra. Nästan alla bilderna har kommit, och - ja, jag skulle inte säga det än :)

Om någon mot förmodan vill veta vad jag hassat resten av min tid på (hassa är en onomatopoetisk och därmed bra finlandism) kan jag säga: köp av tvättmaskin (det tog en halv dag att läsa och begripa sig på bruksanvisningen), samt dito köp av balkongmatta (begagnad, på torget) och balkongstolar samt till ett ögonläkarbesök. Och midsommaren, den kom och gick. Här var det soligt och skönt på fredagseftermiddagen, men annars bara kallt och ofta regnigt. Det är nästen höstligt i luften just nu - men man har ju varit med förr! Det måste inte vara fråga om något onormalt, tror och hoppas jag, för 1959 har jag som 10-åring stått vid kokkobrasan med vantar på händerna och frusit om ryggen medan  framsidan värmdes av elden. (Eller om det var som 9-åring året innan - minnet av själva upplevelsen är i varje fall mycket tydligt.) Likaså har jag firat midsommarafton med vantar på händerna en gång på 1980-talet. Från den kvällen finns det ett foto jag inte nu ids leta fram.

Det här fotot är från i år, taget från backen mot sockenstugan invid kyrkan i Karis.

Från morsdagsrosor till styvmorsviol

Några försenade morsdagsbilder, till dem av mina vänner eller anda, som inte är med mig på Facebook. Gårdagen var solig och varm. Ha en bra majvecka, även om det just nu är mulet igen!

Foto: BM Storgårds (14.5.2017)

Lite om böcker och arbetslöshet

Går igenom en bok som är svår att få tag på och som jag lovat ge bort. Vill skriva upp en del goda råd ur den; den handlar om att skriva. Samtidigt lyssnar jag på Ykkösaamu, den finska radions morgonprogram. De talar om arbetslöshet. Om att regeringen vill att arbetslösa ska söka jobb varje vecka, eller var det rentav oftare än så? Vad då för jobb?

När jag själv vid sekelskiftet var långtidsarbetslös - ja, det var fråga om flera år - fanns det inte jobb att söka var som helst och när som helst. Hade jag inte suttit fast med min tandvård, som var krävande och komplicerad ännu i ett par år efter att jag tillfrisknat och blivit arbetsför (och -lös), så hade jag kunnat söka jobb i Österbotten eller var som helst, men nu var jag faktiskt av "laga skäl" tvungen att hålla mig nära hemknutarna. (Faktum är att jag till sist ändå tog omvägen via Österbotten och ett vikariat därborta, men det är en lite senare historia.)

Nu tänker jag på inte bara de arbetslösa själva som kanske skulle ha mera nytta av att hålla sig ajour med sitt yrke än att författa dagliga ansökningar om jobb de ändå inte kan få, utan också på alla de stackars arbetsgivare, som ska belastas med dessa massor av "tvångsansökningar" som folk kommer att sända hit och dit bara för att myndigheterna så kräver.

Man har hållit på så här också i Sverige, men hur skulle det kunna bli annat än frustrerande för alla parter? Alla som är lite äldre (vilket vissa ser dem som redan innan de fyllt 50) och som varit arbetslösa en lite längre tid har erfarenhet av att ändå genast bli ratade - av allt att döma på grund av a) sin ålder och b) det faktum att de är arbetslösa. Jobben brukar ges åt dem som vill byta jobb och kanske också avancera; arbetslösa behandlas med  misstänksamhet, som om man antog dem vara på något sätt misslyckade. Ändå vet alla att i dagens samhälle kan vem som helst drabbas av arbetslöshet! I Sverige hörde jag för några år sen talas om en som tvingades söka jobb ännu samma vecka hon efter flera års pina fick gå i ålderspension, kanske var det rentav ännu dagen innan. I annat fall hade hon gått miste om sitt stöd.

Det lär inte hjälpa vad en liten människa som jag har för åsikter i sin egen blogg, men jag säger ändå det här. Förnedring tär på krafterna, förnedring alstrar stresshormoner - jag minns mig rentav ha läst i någon hälsotidskrift att förnedring är en riskfaktor för hjärtinfarkt - och sådant vinner varken regeringen eller de arbetslösa på.

Hur det känns att vara arbetslös, att ofrivilligt pröva på utanförskap, att försöka komma igen, att rentav lyckas komma igen och hur man då bemöts och behandlas - sådant har jag också i fiktionens form gestaltat i min senaste bok Vi blir det vi ser. Kortprosa, och delvis redan i mina diktsamlingar Skörda höstlöv och Bara en grind som lutar mot skogen. Eftersom endast få recensenter har nämnt den här samhällskritiska aspekten på det jag skriver, får jag kanske lov att nämna den själv. Det vore kul att nå lite flera än hittills - av det slag av läsare som känner igen sig.

Att man använder sig av sådant man har erfarenhet av och/eller har hört andra berätta betyder - som känt, recensenter! -  inte att berättelserna eller dikterna är självbiografiska. Den enda bok där "jaget" är identiskt med mitt eget - och även då i historisk presens, med tydliga årtal angivna i de två kapitlens rubriker - är Natten skingras, dagen gryr.

Det är skillnad mellan att utgå från något och att vara identisk med något! Men det man gestaltar är det bra om man har viss kännedom om, även när man gör det i fiktionens form:

Det ursprungliga omslagsfotot är taget av Jenny Öhman. Bokens teman i sju avsnitt, av vilka fem är tudelade, inleds med följande citat:

”Jag ser på ett enskilt grässtrå, det skälver kanske lite, och det tycker jag är något.”

(Knut Hamsun)

”vi är inte bara det vi är

vi blir det vi ser”

(Bengt Berg)

Vavadejasaa ...!

Visst rasade vintern ut till idag!

Och solen till och med värmde.

Foto: BM Storgårds

Varit ute och upplevt allvädersdagen. På en halvtimme hann jag med sol, regn och hagel, snöfläckar och vitsippor - till och med på en och samma gräsmatta, massvis med blommor som kurat ihop sig under fällen av kronblad som de förhoppningsvis viker upp i morgon. Idag är det april, i morgon maj. Det gör skillnad, tror jag!

Glad Valborg och Första maj!

Hur snabbt kan en månad gå? För tre veckor sen när jag var på klassträff i Helsingfors och för första gången det här året gick omkring i småskor såg det ut att bli vår ...

... men sedan låg jag hela påsken i influensa, varefter det började snöa ...

Nu ska väl ändå vintern rasa ut, kan man tycka. När jag för fyra veckor sedan knäppte den här busken i Karis trodde jag nog den skulle sett annorlunda ut igår kväll än den verkligen gjorde:

             
               Visst spirar det ändå, närmast rötterna och jorden - av vårens och hoppets färg!


Foto: BM Storgårds