Från morsdagsrosor till styvmorsviol

Några försenade morsdagsbilder, till dem av mina vänner eller anda, som inte är med mig på Facebook. Gårdagen var solig och varm. Ha en bra majvecka, även om det just nu är mulet igen!

Foto: BM Storgårds (14.5.2017)

Lite om böcker och arbetslöshet

Går igenom en bok som är svår att få tag på och som jag lovat ge bort. Vill skriva upp en del goda råd ur den; den handlar om att skriva. Samtidigt lyssnar jag på Ykkösaamu, den finska radions morgonprogram. De talar om arbetslöshet. Om att regeringen vill att arbetslösa ska söka jobb varje vecka, eller var det rentav oftare än så? Vad då för jobb?

När jag själv vid sekelskiftet var långtidsarbetslös - ja, det var fråga om flera år - fanns det inte jobb att söka var som helst och när som helst. Hade jag inte suttit fast med min tandvård, som var krävande och komplicerad ännu i ett par år efter att jag tillfrisknat och blivit arbetsför (och -lös), så hade jag kunnat söka jobb i Österbotten eller var som helst, men nu var jag faktiskt av "laga skäl" tvungen att hålla mig nära hemknutarna. (Faktum är att jag till sist ändå tog omvägen via Österbotten och ett vikariat därborta, men det är en lite senare historia.)

Nu tänker jag på inte bara de arbetslösa själva som kanske skulle ha mera nytta av att hålla sig ajour med sitt yrke än att författa dagliga ansökningar om jobb de ändå inte kan få, utan också på alla de stackars arbetsgivare, som ska belastas med dessa massor av "tvångsansökningar" som folk kommer att sända hit och dit bara för att myndigheterna så kräver.

Man har hållit på så här också i Sverige, men hur skulle det kunna bli annat än frustrerande för alla parter? Alla som är lite äldre (vilket vissa ser dem som redan innan de fyllt 50) och som varit arbetslösa en lite längre tid har erfarenhet av att ändå genast bli ratade - av allt att döma på grund av a) sin ålder och b) det faktum att de är arbetslösa. Jobben brukar ges åt dem som vill byta jobb och kanske också avancera; arbetslösa behandlas med  misstänksamhet, som om man antog dem vara på något sätt misslyckade. Ändå vet alla att i dagens samhälle kan vem som helst drabbas av arbetslöshet! I Sverige hörde jag för några år sen talas om en som tvingades söka jobb ännu samma vecka hon efter flera års pina fick gå i ålderspension, kanske var det rentav ännu dagen innan. I annat fall hade hon gått miste om sitt stöd.

Det lär inte hjälpa vad en liten människa som jag har för åsikter i sin egen blogg, men jag säger ändå det här. Förnedring tär på krafterna, förnedring alstrar stresshormoner - jag minns mig rentav ha läst i någon hälsotidskrift att förnedring är en riskfaktor för hjärtinfarkt - och sådant vinner varken regeringen eller de arbetslösa på.

Hur det känns att vara arbetslös, att ofrivilligt pröva på utanförskap, att försöka komma igen, att rentav lyckas komma igen och hur man då bemöts och behandlas - sådant har jag också i fiktionens form gestaltat i min senaste bok Vi blir det vi ser. Kortprosa, och delvis redan i mina diktsamlingar Skörda höstlöv och Bara en grind som lutar mot skogen. Eftersom endast få recensenter har nämnt den här samhällskritiska aspekten på det jag skriver, får jag kanske lov att nämna den själv. Det vore kul att nå lite flera än hittills - av det slag av läsare som känner igen sig.

Att man använder sig av sådant man har erfarenhet av och/eller har hört andra berätta betyder - som känt, recensenter! -  inte att berättelserna eller dikterna är självbiografiska. Den enda bok där "jaget" är identiskt med mitt eget - och även då i historisk presens, med tydliga årtal angivna i de två kapitlens rubriker - är Natten skingras, dagen gryr.

Det är skillnad mellan att utgå från något och att vara identisk med något! Men det man gestaltar är det bra om man har viss kännedom om, även när man gör det i fiktionens form:

Det ursprungliga omslagsfotot är taget av Jenny Öhman. Bokens teman i sju avsnitt, av vilka fem är tudelade, inleds med följande citat:

”Jag ser på ett enskilt grässtrå, det skälver kanske lite, och det tycker jag är något.”

(Knut Hamsun)

”vi är inte bara det vi är

vi blir det vi ser”

(Bengt Berg)

Vavadejasaa ...!

Visst rasade vintern ut till idag!

Och solen till och med värmde.

Foto: BM Storgårds

Varit ute och upplevt allvädersdagen. På en halvtimme hann jag med sol, regn och hagel, snöfläckar och vitsippor - till och med på en och samma gräsmatta, massvis med blommor som kurat ihop sig under fällen av kronblad som de förhoppningsvis viker upp i morgon. Idag är det april, i morgon maj. Det gör skillnad, tror jag!

Glad Valborg och Första maj!

Hur snabbt kan en månad gå? För tre veckor sen när jag var på klassträff i Helsingfors och för första gången det här året gick omkring i småskor såg det ut att bli vår ...

... men sedan låg jag hela påsken i influensa, varefter det började snöa ...

Nu ska väl ändå vintern rasa ut, kan man tycka. När jag för fyra veckor sedan knäppte den här busken i Karis trodde jag nog den skulle sett annorlunda ut igår kväll än den verkligen gjorde:

             
               Visst spirar det ändå, närmast rötterna och jorden - av vårens och hoppets färg!


Foto: BM Storgårds

Veckans söndagspromenad

Hur tror ni "rishögen" ser ut om en månad? Åtminstone är tombuteljen borta, hoppas jag. Gick samma rutt idag som för en vecka sedan.

Foto: BM Storgårds

Man kan ju inte skriva nytt alla dagar ...

... så jag visar min glädje över den här:

Med undantag av några få vet jag inte vilka tidningar som nåtts av recensionsexemplar, så om någon ser en recension någonstans - förutom dem jag redan nämnt i bloggen, i bokpresentationen här invid, i marginalen - får så gärna meddela mig. Också om det råkar vara fråga om en sågning! Det är ändå alltid böckerna man ska läsa och bilda sig en egen uppfattning om. De senaste läsarkommentarerna, per mejl och chatt för omkring en vecka sedan, har innehållit synpunkter som dessa:

Läste din nya bok pånytt, vilket var givande. ... Där finns många fina, känsliga tankar och saker och du har ett vackert, njutbart språk. Igen berördes jag också av dina ömsinta skildringar av små, sårbara djur.

 *

Hej Birgitta. Läste igår igen vissa avsnitt ur din bok. Du är verkligen en av de få att kunna skildra hur intet det känns att tidvis uppfattas eller hela tiden marginaliseras eller jobba jobba överleva. Med humor. Tack.

Omslaget är det Jenny Öhman som har fotat, vilket jag säkert nämnt förut - liksom också det att mina böcker numera har en egen Facebooksida:
https://www.facebook.com/bmstorgards/


Önskar er alla en skön ny månad!

Sista mars, med snö och sand på gatan!

Dagens bloggtext, åtminstone morgonens, får bli densamma som jag lade ut på Facebook:

Är så sömnig att jag redan druckit minst tre koppar kaffe och piggat upp mig med söta chokladbollar ... Vaknade okristligt tidigt nämligen, och kunde inte somna om för ett fasansfullt skrapande längs med gatan utanför. Så där brukar det inte låta när de äntligen tar bort sanden, tänkte jag. Det lät som en snöplog, men ändå inte - så jag tittade ut. Visst var det en sån! Ovanpå den tjocka sand som i veckor flugit omkring och skadat lungor, hals och näsa på folk hade under natten lagt sig ett tunt lager snö - och det hade man satt igång med att ploga. Vad som lät så det kunnat väcka en död måste ha varit sanden som så att säga blev plogad medsamma. Samtidigt blev den säkert ännu mera finmald än hittills, och om någon dag när snön har smält kommer den att ge ännu mera andningsbesvär än hittills. För att inte tala om de långsiktiga och i slutändan dyra konsekvenser detta smutsiga, blybemängda och hälsovådliga dammande kan ha. Kommunalpolitiker, nuvarande och blivande: Se till att sanden från våra gator tas bort i tid om vårarna!!

Njut av blötan - den varar inte länge! Men låt bli att halka!

PS En liten stund senare:
Chattade nyss med min egen stad. Där svarade man vänligt, och nu hoppas jag ärendet går framåt. Just nu måste förstås snön smälta bort innan man kan ta bort av sanden. 
Låter det här stå kvar ifall någon annan behöver bli uppmärksammad på problemet :)
 

Sista veckan i mars

Det är ändå mera på Facebook jag är, mera än på bloggen i alla fall. Igår var jag två timmar på hälsovårdscentralen ... Dagarna i frihet går alldeles för fort! Och friheten beskars alltså igår, inte bara för mig utan för flera som måste sitta i väntrummet på Karis hälsocentral i rentav mera än en timme innan de släpptes in till mottagningen. Så får det inte vara - inte när man har en bokad tid! Ute sken solen, för mig var det lunchtiden som gick förlorad, och det var inget hälsosamt jag efteråt slafsade i mig, tillsammans med en öl ... Jag var så vrålhungrig att jag köpte en pizza på hemvägen Tänkte att jag hinner gå ut och gå på kvällen, men när den kom var det med en häftig vårstorm, precis som i söndags. Det knakade i fönstren, ute på gatan syntes inte en människa, och själv gick jag därför inte ens till butiken. Följden är en hälsosam morgon idag i stället: skåpen är tomma på bröd, så till kaffet åt jag en tallrik gurka och tomat med några ostbitar och lite korv. Om ett par timmar ska jag till frissan. Och solen, den skiner igen! Om bara gatorna äntligen skulle befrias från sin vintersand vore allting perfekt ;-)

 

Foto: BM Storgårds

Fjolårslöven, på
krattan i lidret, minner
om varifrån våren kom.
                            (Skörda höstlöv, 2004)

Ingen kratta. Inte mitt hus. Vad jag råkade se under dagens promenad.

Sommartid har börjat

Söndagsmorgon. Klockan är sju, fastän den sägs vara åtta. Underbar musik i radion. Jag brukar ofta gissa på kompositören. Oftare än förut gissar jag numera rätt. För en stund sen förföll jag till att googla på min senaste bok. (Jag gör det inte ofta, men ...) Somliga straffar Gud genast: en porrsida hamnade jag på, där en nakna kvinnor bjöd ut sig för tillfällig sex. Rutor ploppade upp där man inte skulle klicka fel. Jag bara tog till krysset uppe till höger. Fattar inte hur man kan hamna på alla möjliga sidor. Känns lite som en våldtäkt. Är det för att man tagit del av 'nametests' på FB? De har alla sett så oskyldiga ut. Det senaste man varnats för där är att deltagarna i test utsätter också sina vänners profiler för att kunna utnyttjas fel. Jag får lust att anmäla det jag fann nyss; det borde finnas något enkelt sätt att göra det. Kanske skulle jag googla igen ... Men nu börjar Kirjakerho tala om Elena Ferrante. Hennes böcker har jag (ännu) inte läst, så jag ska passa på att lyssna. Önskar er andra en solig söndag, trots att den tycks börja mulet här.

Snart ... (BMS 2014-04-01)

Vårsolen lyser, turvis i norr och i söder. I söder är marken bar, så när som på fläckar av snö här och där. I början av veckan när jag var i Rovaniemi, var där tretton grader kallt, förutom mitt på dagen när solen tydligt värmde. I centrum var gatorna hala, utanför låg snön tjock och glittrande vit. Tyvärr hade jag inte kameran med mig under den skönaste promenaden, och hade jag haft det hade mina fingrar fort blivit stela. De flesta foton jag kom att ta under mina dagar däruppe är inomhusfoton av barn och deras lekar, så dem publicerar jag inte. Ni som läser mina blogg- eller Facebook-inlägg får därför nöja er med några glimtar av väderleken.

Foto: BM Storgårds

Idus i mars

Birgitta Marias blogg: "Tionde i tionde, söndag" (repris med kommentar)

Hela mitt liv har jag skrivit dagbok, den första i form av streckgubbar när jag var tre - eller om den rentav ska föreställa berättelse: det var om min vistelse på ett finskspråkigt barnhotell och hör till det jag sedermera funnit bland mina föräldrars efterlämnade minnen. Men jag har aldrig skrivit regelbundet, dagligen, förutom när jag skrivit uppsatser eller böcker - vilket i slutskedet, om inte förr, har fordrat att jag gått in i en bubbla - eller kanske ett rör, där jag vistats tills jag funnit det vara dags för mig att krypa ut och anse mig färdig. Helt färdigt är visserligen ingenting, allra minst livet - om inte annat så finns det alltid de som på ett eller annat sätt tar över där man själv slutade ...

Det här var nu bara en morgonreflektion. Hur som helst: Inte heller mitt bloggande har blivit eller kommer att bli någonting alldeles dagligt, även om jag som synes har gått in för att återuppta det med lite mera "frenesi" än ifjol, då jag mest bara dvaldes på Facebook - eller läste korrektur till Vi blir det vi ser.

Jag ville minnas att jag från början haft en rätt klar tanke om vad bloggande för mitt vidkommande skulle innebära men att jag senare låtit livet splittra mig till att om inte direkt tappa tråden, så i alla fall lägga den åt sidan. Därför letade jag mig i morse tillbaka till den 10 oktober 2010, när den här bloggen nyss hade startat:

Birgitta Marias blogg: Tionde i tionde, söndag: Hej både vänner och motståndare, det har varit en söndag med ena halvan grå och andra solig, färggrann och blåsig. När jag äntligen skapat m...

Jag hade i september 2010 registrerat mig som företagare, för att få lite ordning och reda i det jag sysslade med vid sidan av mitt dagliga jobb. Liksom de flesta bloggare, antar jag, ville också jag nå ett stycke utanför mina egna närmaste umgängeskretsar med en del synpunkter på - varken enbart eller minst - böcker och läsning. Det fanns då också annat jag fann orsak att nämna och/eller diskutera, och sådant kommer det att finnas också nu.

När jag började blogga väntade jag mig antagligen en del diskussion och debatt - varenda en åsikt jag har är väl inte vad man i vid mening kallar "politiskt korrekt", men de som reagerat har oftast varit bekanta som helst gett mig feedbacken muntligt eller per e-post, och så på Facebook sedan ifjol. Vad jag samtidigt inte hade tänkt mig var att detta skulle ses som en "författarblogg". Det här är bara min personliga blogg, men eftersom jag jobbat med böcker - då när jag jobbat (det har funnits år när min huvudsyssla  i praktiken varit att gå hemma och äta medicin samt ge läkare jobb; se Natten skingras, dagen gryr) - och eftersom jag skrivit några böcker själv, är det klart att böcker och skrivande varit och än mera kommer vara sådant jag här berör.

Den hemsida jag tycks ha nämnt -  i texten bakom länken här ovan - är en jag inte längre har. Mitt datatekniska kunnande (och intresse) är inte av det slag som förutsätts för att på egen hand kunna upprätthålla en sådan sida, och att låta någon utomstående göra det blev i längden alltför dyrt. Så förutom bloggen är det nu Facebook som gäller för mig. Där har jag både en personlig sida - vars inlägg sällan (men nog då och då) är offentliga - och en offentlig sida som gäller böcker: https://www.facebook.com/bmstorgards/

Vad jag heller inte längre har är fast anställning. Jag har gått i ålderspension. Det betyder ädnå inte att jag ligger på latsidan - tvärtom. Det finns ingen sådan gräns, som skulle göra det tillåtet att lämna äldre personer utanför samhällsliv och engagemang! I alla fall inte förrän de själva känner att det är dags att lägga av, att de inte orkar längre - och då ska det respekteras.

Det här med ålder ska jag försöka återkomma till. Idag återkommer jag bara till de tankar jag hade i början av mitt bloggande, alltså dem som ni, om ni är intresserade, finner när ni klickar på ovannämnda länk. När jag skrev ner dem hade jag bakom mig tre små böcker. Idag har jag bakom mig fem. Min inställning till bland annat genrer och litteratur har emellertid inte förändrats, sedan jag beslutade att kalla min firma 'Prosaik', men förhoppningsvis har den ändå i viss mån nyanserats och fördjupats. I min senaste bok, Vi blir det vi ser, har jag låtit "jaget" i en text ta ställning i den ständigt återkommande "debatten" (varför behövs det en 'debatt' om saken`?) om vad 'dikt' och 'dikter' och 'genrer' ska få vara. Texten heter Grön poesi.

Nu kom posten. Detta får räcka för idag. Ha det bra!

 

Detalj ur målning med fingeravtryck (1977), använd för omslaget till Skörda höstlöv

Vårens små uppstickare!

 Foto: BM Storgårds