05 maj 2017

Lite om böcker och arbetslöshet

Går igenom en bok som är svår att få tag på och som jag lovat ge bort. Vill skriva upp en del goda råd ur den; den handlar om att skriva. Samtidigt lyssnar jag på Ykkösaamu, den finska radions morgonprogram. De talar om arbetslöshet. Om att regeringen vill att arbetslösa ska söka jobb varje vecka, eller var det rentav oftare än så? Vad då för jobb?

När jag själv vid sekelskiftet var långtidsarbetslös - ja, det var fråga om flera år - fanns det inte jobb att söka var som helst och när som helst. Hade jag inte suttit fast med min tandvård, som var krävande och komplicerad ännu i ett par år efter att jag tillfrisknat och blivit arbetsför (och -lös), så hade jag kunnat söka jobb i Österbotten eller var som helst, men nu var jag faktiskt av "laga skäl" tvungen att hålla mig nära hemknutarna. (Faktum är att jag till sist ändå tog omvägen via Österbotten och ett vikariat därborta, men det är en lite senare historia.)

Nu tänker jag på inte bara de arbetslösa själva som kanske skulle ha mera nytta av att hålla sig ajour med sitt yrke än att författa dagliga ansökningar om jobb de ändå inte kan få, utan också på alla de stackars arbetsgivare, som ska belastas med dessa massor av "tvångsansökningar" som folk kommer att sända hit och dit bara för att myndigheterna så kräver.

Man har hållit på så här också i Sverige, men hur skulle det kunna bli annat än frustrerande för alla parter? Alla som är lite äldre (vilket vissa ser dem som redan innan de fyllt 50) och som varit arbetslösa en lite längre tid har erfarenhet av att ändå genast bli ratade - av allt att döma på grund av a) sin ålder och b) det faktum att de är arbetslösa. Jobben brukar ges åt dem som vill byta jobb och kanske också avancera; arbetslösa behandlas med  misstänksamhet, som om man antog dem vara på något sätt misslyckade. Ändå vet alla att i dagens samhälle kan vem som helst drabbas av arbetslöshet! I Sverige hörde jag för några år sen talas om en som tvingades söka jobb ännu samma vecka hon efter flera års pina fick gå i ålderspension, kanske var det rentav ännu dagen innan. I annat fall hade hon gått miste om sitt stöd.

Det lär inte hjälpa vad en liten människa som jag har för åsikter i sin egen blogg, men jag säger ändå det här. Förnedring tär på krafterna, förnedring alstrar stresshormoner - jag minns mig rentav ha läst i någon hälsotidskrift att förnedring är en riskfaktor för hjärtinfarkt - och sådant vinner varken regeringen eller de arbetslösa på.

Hur det känns att vara arbetslös, att ofrivilligt pröva på utanförskap, att försöka komma igen, att rentav lyckas komma igen och hur man då bemöts och behandlas - sådant har jag också i fiktionens form gestaltat i min senaste bok Vi blir det vi ser. Kortprosa, och delvis redan i mina diktsamlingar Skörda höstlöv och Bara en grind som lutar mot skogen. Eftersom endast få recensenter har nämnt den här samhällskritiska aspekten på det jag skriver, får jag kanske lov att nämna den själv. Det vore kul att nå lite flera än hittills - av det slag av läsare som känner igen sig.

Att man använder sig av sådant man har erfarenhet av och/eller har hört andra berätta betyder - som känt, recensenter! -  inte att berättelserna eller dikterna är självbiografiska. Den enda bok där "jaget" är identiskt med mitt eget - och även då i historisk presens, med tydliga årtal angivna i de två kapitlens rubriker - är Natten skingras, dagen gryr.

Det är skillnad mellan att utgå från något och att vara identisk med något! Men det man gestaltar är det bra om man har viss kännedom om, även när man gör det i fiktionens form:




Det ursprungliga omslagsfotot är taget av Jenny Öhman. Bokens teman i sju avsnitt, av vilka fem är tudelade, inleds med följande citat:


Jag ser på ett enskilt grässtrå, det skälver kanske lite, och det tycker jag är något.”
(Knut Hamsun)

vi är inte bara det vi är
vi blir det vi ser”
(Bengt Berg)







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar