28 augusti 2017

Råkade öppna ett par mappar

Måndag. Letar efter ett papper i mapparna från sjukdomsåren, och fattar inte att den person dessa handlingar gäller är jag. Ett ögonblick hinner de ge mig en intensiv förnimmelse av smärta: denna fasansfulla, utdragna, tvåspråkiga, byråkrati - hur mycket den kostade på, vilken tid den tog, hur förnedrande den var, hur den i själva verket måste ha fördröjt mitt tillfrisknande - men så kopplas ju skyddsmekanismen i mitt huvud på, lika säkert som amen i kyrkan, och jag är nu en sentida auktoritet och ser med iskalla ögon inget annat än historiska dokument gällande någon som känns anonym.
- Jag borde ge ut dem som bok, flyger det genom min skalle, men i nästa sekund slår jag än en gång fast att en sån skulle ingen orka läsa. Sen tänker jag på dagens offer för byråkratiskt godtycke. Jag har så gärna velat tro att våra myndigheter vet vad det gör - när det gäller till exempel nu flyktingarna. Men än en gång tvingas jag inse, redan på basis av dessa egna papper från 80-90-talen som inte gäller flyktingskap utan vård, rehabilitering, rätt till utkomst under långvarig sjukledighet, att kunde maktpersoner på den tiden ägna sig åt slarvig innantilläsning, förnedrande utfrågning om privata detaljer, och iskallt godtycke i sina beslut - ja, så kan de det säkert också nu. Jag blev ju frisk, i alla fall till kanske åttio procent (vilket räcker gott - hur mångas liv och hälsa är så alldeles perfekta?), och jag hade en lägenhet att sälja (en buffert som gick till sitt rätta ändamål, dock ett par decennier för tidigt), men så pass väl går det sannerligen inte för alla. Jag trodde i min enfald att det skulle räcka med en alldeles liten bok - den jag skrev år 1998 och lät ge ut år 2007 (se bild), att en sån skulle säga tillräckligt åt tillräckligt många.

"Fick mycket positiv respons på din bok av en finsk kollega: 'Mycket viktig bok och idealiskt, effektivt format. Ingen skulle orkat med romanform eller biografi!'" Bland annat ett sådant nog så lovande sms från en miljövårdare ingick i den läsarrespons boken visserligen fick, men sedan en recensent i en auktoritativ tidskrift (Peter Nyberg i Horisont och i sin blogg) uppenbarligen tagit den för en samling bestående av dikter (en sammanhängande berättelse, i två tydligt rubricerade och årtalsförsedda kapitel, låt vara i genreöverskridande form!), gett ett litet stycke travesti på ett myndighetsbrev som exempel på mitt eget dåliga språk och påstått att texten dessutom utmynnade i denna "klagosång" - var det visst ganska få som alls tog del av hela boken. Om det nu var därför; det kan jag förstås inte veta. Och utom de som redan kände till min sjukdom: Av dem kände många igen sig i detta avsiktligt gjorda porträtt inifrån patientens och konvalescentens huvud - men skrivet efteråt. Någon klagovisa var det inte!

Hur kyligt avståndstagande jag än just nu ställer mig till "mitt förra liv" bjuder det ändå emot att ännu en gång dyka in i det som varit. Undrar hur många det är som fortfarande idag får liknande brev som det här, skrivet sedan "prövningsnämnden" förkastat min ansökan om utkomst (som då hette "delinvalidpension" eller "tidsbunden invalidpension") under det andra året av min två år långa sjukledighet:

"Arbetsoförmögen är enligt folkpensionslagen den, som till följd av sjukdom, lyte eller kroppsskada är oförmögen att utföra sitt sedvanliga arbete eller annat därmed jämförligt arbete, som med beaktande av hans ålder, yrkesskicklighet och övriga omständigheter bör anses vara för honom lämpligt och trygga en skälig utkomst. / Enligt den medicinska utredningen om [mitt] hälsotillstånd är [jag] inte arbetsoförmögen på det sätt som lagen förutsätter [min kursivering]."

Läkarintygen var flera, av olika läkare, men avfärdades: "Vid läkarundersökningarna har det emellertid inte konstaterats någon sjukdom som ..." Mycket riktigt: sjukdomarna och diagnoserna var nämligen flera! Och sammantaget borde jag ha varit en gud för att med alla dessa på en gång - och operationerna och behandlingarna av dem - samtidigt ha kunnat arbeta. Det här säger förstås ändå inte tillräckligt. Antalet kopior jag har av enbart dessa ansökningar, besvär och intyg på min arbetsoförmåga fyller minst ett par tjocka mappar. Så är det med byråkrati. Men nej, nu ska jag fortsätta leta efter det papper jag skulle leta fram, ett ynka röntgenintyg. Men först ge mig ut i den höstliga solen. Jodå, jag mår prima - hoppas ni också gör det!




23 augusti 2017

Säg en pensionär som inte har bråttom, och säg den pensionär som hinner blogga ... Jag har inte hunnit fast det redan gått en vecka och mera sen den bok jag gör och ger ut nu åkte iväg till tryckeriet! Varje dag är det något - och aldrig i mitt liv har dagarna förut blåst iväg så fort som under denna sommar - i den mån det varit någon sommar. Och nu är tydligt hösten på väg, för på torget stod handlarna och riktigt frös! I alla fall har jag inte bara latat mig och rullat tummarna och mumsat choklad medan jag läst romaner av Elena Ferrante, utan någonting lite har jag gjort och detta någonting lilla är nu på väg och ser utanpå och framtill ut så här:


Kataloguppgifterna är som följer:

Oterdahl, Jeanna (1879-1965)
En besynnerlig historia om tant Klara och Nalle / av Jeanna Oterdahl (1954) ; med bilder av
Karin Holmström (2017) ; redigering och efterskrift: Birgitta Maria Storgårds.
[Raseborg]: Firma B. M. Storgårds, Prosaik, 2017. [22] s., ill.
ISBN 978-952-93-9290-2 (inb.)

Enligt planerna blir det releasekaffe på Karis Antikvariat den 30 september, men mera om vad saken gäller är det bäst att ni följer med på Facebook:
https://www.facebook.com/bmstorgards/

Goda önskningar inför hösten!